Flera rapporter har på senare år pekat på utbredda fördomar och missförstånd gällande relationen mellan vetenskap och kristen tro. Kristna elever har i skolan fått höra lärare säga sådant som att ”de smarta tror på forskning och de dumma tror på Gud”, eller komma med hånfulla kommentarer som ”tror du på tomten också?”. Även många vuxna möter likartade attityder såväl i högskolevärlden som på sekulära arbetsplatser.
Samtidigt vet vi att en betydande del av världens alla forskare är kristna. För mer än 100 år sedan, 1914, tillfrågade den schweiz-amerikanske psykologen James Leuba 1 000 amerikanska forskare om deras syn på Gud. Det visade sig att lika många svarade att de trodde på en personlig Gud som de som inte gjorde det: 42 procent.
Och ännu mer intressant: När den amerikanske vetenskapshistorikern Edward Larson valde att 80 år senare ställa samma frågor till lika många amerikanska forskare, kunde han rapportera att 40 procent av de svarande trodde på en personlig Gud medan 45 procent svarade att de inte gjorde det. Knappt någon skillnad alls, alltså – trots en hel mansålder mellan undersökningarna!
Faktum är att det finns en ännu mer aktuell undersökning från Pew Research Center i USA, där 2 500 forskare med medlemskap i American Association for the Advancement of Science fick svara på frågor om sin religiösa tro. Totalt visade det sig då att 51 procent trodde på någon form av gud eller högre makt och att knappt två tredjedelar av dessa sade sig tro på en personlig Gud.
Trots detta fortsätter myten om en motsättning mellan vetenskap och kristen tro att frodas. I mångt och mycket går den tillbaka på de båda böckerna History of the Conflict Between Religion and Science av John William Draper (1811–1882) och A History of the Warfare of Science with Theology in Christendom av Andrew Dickson White (1832–1918). Böckerna, som genom åren har kommit ut i mängder av nya upplagor, skulle få bestående inflytande på det västerländska tänkandet, och en hel del av de myter om vetenskap och kristen tro som fortfarande lever och frodas i Sverige kan härledas tillbaka till dem.
Det handlar till exempel om myten att medeltidsmänniskan trodde att jorden var platt och att kyrkan generellt har varit motståndare till det (natur)vetenskapliga tänkandet. Inte minst handlar det också om mytbildningen kring processerna runt 15- och 1600-talsforskare som Galileo Galilei och Giordano Bruno – individer som visserligen blev offer för den tidstypiska intoleransen, men som fördenskull inte kan användas för att bevisa någon inneboende konflikt mellan vetenskap och tro.
Det tragiska med dessa nidbilder är inte bara att de är historiskt tveksamma. Värre ändå är att de riskerar att bli en form av självuppfyllande profetior. Människor utanför kyrkan får genom dessa och likartade mytbildningar bilden att det står ett val mellan tro och förnuft, religiositet och vetenskaplighet. Och människor i kyrkan får bilden att naturvetenskap är något farligt och att kristen tro står i något slags motsatsförhållande till det sanningssökande som erbjuds oss genom de vetenskapliga metoderna.
Här tror vi därför att vi som kristna behöver ta nya tag. Vi behöver lära känna vår egen historia och inse att en hel del av det som kommuniceras i dessa frågor på skolor och universitet är tendentiöst – och ibland direkt felaktigt.
Visst är det sant att vi i senare tiders väckelserörelser har odlat en ibland ganska anti-intellektuell kultur, där akademisk karriär – det må vara inom naturvetenskap, humaniora eller något annat forskningsfält – har upplevts som främmande. Än i dag vet vi också att även evangelikala kristna kan ha vitt skilda synsätt i frågor rörande skapelse och evolution.
Men inget av detta kan förta det som är själva grundackordet. I fråga om vetenskap och tro talar nämligen både historien och vetenskapen till kristendomens fördel. Det är helt enkelt ingen slump att så gott som alla tongivande forskare under den vetenskapliga revolutionen var personligt kristna.
Därför är det extra sorgligt när vi som kristna upplever att vi måste välja mellan hjärta och hjärna, tro och förnuft. Låt oss i stället verka för en förändring när det gäller detta. Låt oss studera vår egen historia, punktera de skadliga myterna och odla en kultur av nyfikenhet och sanningssökande. Vi har svårt att se att vi skulle ha något att förlora på detta!
Redaktionsgruppen för resurshemsidan vetenskapochtro.se
Olof Edsinger, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen
Per Ewert, direktor för Claphaminstitutet
Sebastian Ibstedt, mikrobiolog, läkare och ordförande i Svenska Apologetiksällskapet
Mats Selander, medarbetare i Apologia – Centrum för kristen apologetik
Läs på dagen.se
