Den brittisk-amerikanske journalisten Christopher Hitchens omsusade bok ”God is not great” har just utkommit på svenska med den något ödmjukare titeln ”Du store Gud?”. Men underrubriken gör klart vad det handlar om: ”Hur religionen förgiftar allt”.
För fyrtio år sedan, när jag var hetlevrad tonårig ateist som vänt kyrkan och Gud ryggen efter en misslyckad konfirmation, hade jag älskat Hitchens alster. Jag hade sugit i mig hans drastiska formuleringar och pepprat marginalen med utropstecken och kommentarer av typen. ”Just det”. Hans argument hade gett mig bränsle i diskussionerna med de av mina skolkamrater som hade en kristen tro och som därmed i motsats till mig inte hade genomskådat den stora bluffen.
Som medelålders kristen blir jag mest trött redan efter de första kapitlen. Hitchens frenetiska och svepande attacker mot allt som har med religion att göra lämnar få öppningar för egen reflektion eller för debatt med andra. När utgångspunkten är att religionerna bara gör ont och till yttermera visso är roten till allt ont har den dörren smällts igen innan den ens öppnats.
Ändå är det sannolikt att Hitchens bok kommer att väcka en hel del debatt även i Sverige. De som oroas över att den kristna tron och de kristna värderingarna fortfarande och kanske till och med i ökad utsträckning väcker anklang kommer att få vatten på sina kvarnar när de vill bevisa inte sällan med historiska argument att religion i vilken form den än framträder är farlig för samhällsutvecklingen och för individerna. Det är ett sätt att resonera som är lika litet begåvat som att göra alla dem som hävdar att de inte finns någon Gud medansvariga för allt det onda som ateistiska regimer ställt till med genom tiderna. Eller, för den delen, förkasta all naturvetenskaplig forskning med hänvisning till att den frambringat såväl militära förstörelsevapen som dödsbringande kemikalier.
Ändå är det viktigt att vi kristna är beredda att ta den debatt som Hitchens bok och annat ateistiskt propagandamaterial kan leda till. Det värsta vi kan göra i dagsläget är att backa tillbaka. Min uppfattning är att vi till och med ska välkomna de möjligheter den öppnar för oss att presentera det vi tror på. Men vi ska också våga erkänna att vi inte har svar på allt, att en av poängerna med att vara kristen är att leva i förvissningen om att Gud har svar och ser sammanhang som vi inte kan greppa eller ens ana.
Det går att vara tydlig utan att vara tvärsäker. Och även om vi inte ska tveka att lyfta fram alla de förnuftsmässiga argument som talar för Guds existens och för att den kristna trons sanningsanspråk är berättigade ska vi inte skygga för att detta med att vara kristen också handlar om att erfara Gud på ett subjektivt plan. Den ständigt pågående pingismatchen mellan hjärta och hjärna är inget att skämmas för, tvärtom väcker den respekt.
Man kommer långt i en diskussion med att hänvisa till sina egna erfarenheter av Guds närvaro. På den nivån kan vi alla vara med, även vi som saknar teologisk spetskompetens.
ELISABETH SANDLUND
Chefredaktör för Dagen
