Ortodoxa kyrkan, Anglikanska kyrkan och konflikten mellan Georgien och Ryssland – är det frågor som angår evangeliets utbredande i Sverige? Jo, ibland behöver vi spegla oss i till synes fjärran händelser för att se hur Fiendens långa armar slingrar sig omkring oss också. Splittringens, maktkampens och överdrifternas frö sås i små som i stora sammanhang.
Den 31 juli firades 1020 år sedan Vladimir, fursten i Kiev-Rus-riket, döptes och kristendomen spreds i de Östslaviska rikena. Det blev rubriker i medierna här av att Ukrainas president hälsade Patriarken från Moskva (Ryska Ortodoxa kyrkan) med ett kyligt handslag medan Ukrainska Ortodoxa kyrkans överhuvud fick en varm omfamning. Det finns dessutom en formell kyrklig oenighet genom att den Ortodoxa familjen inte upptagit Ukrainska kyrkan som medlem. Den världsliga politiska maktbalansen smittar av sig på kyrkofamiljen.
På Brittisk TV (BBC World News) såg jag för ett par veckor sedan ett reportage om splittringen i den Anglikanska kyrkofamiljen. En Afrikansk biskop har tagit initiativ till en alternativ samling till det stora biskopsmötet Lambeth-konferensen. Den utlösande faktorn är att man i USA har valt en biskop som är öppet homosexuell. Otvivelaktig är det en viktig teologisk fråga när det gäller kristet ledarskap men handlar det endast om detta? I reportaget var det inte helt lätt att urskilja om protesten hade sin största drivkraft i kärleken till Evangeliet och Kristus eller till den nya maktpositionen som denna splittring gav dem.
Och så sitter jag själv i Ukraina där konflikten mellan Ryssland och Georgien skakat liv i gamla oroshärdar i grannländerna. Genom det som rapporterats på TV världen runt har de flesta haft svårt att förstå vad det Ryska ledarskapets menar med sina ord när de i handling gör något annat. Den innebörd som vi menar att begrepp som t.ex. ”tillbakadragande” och ”inget intresse av att ockupera” står för har inte riktigt setts i handling. Här i Ukraina har folk tillgång till TV sändningar från alla tre länderna och man har kunnat jämföra rapporterna. Propagandamakarna har jobbat för fullt!
Utöver misstänksamheten som kommer av förvrängd information finns ett historiskt nedärvt misstroende mot ledarskapet i det gamla Tsar- och Sovjetimperiet. Vackra ord har ofta använts för att dölja verkliga intentioner. Jag kommer att tänka på boken som den mördade journalisten Anna Politkovskaja har skrivit, Putins Ryssland. Hon ger bl. a. exempel på hur det inom ryska militären finns en brutal, sluten kultur som är en stark hierarki av våld, förtryck och lögner. Vapenmakten utgör statens stöttepelare och det är landets söner och dess familjer som betalar priset – och nu även grannländerna.
Konflikt och splittring kan ibland inte undvikas men det lönar sig att verkligen granska drivkrafterna bakom konfrontationerna, både i världen, i de kristna samfunden och i församlingen. Ibland talar retoriken om att det är för Kristi skull man gör uppror medan handlingarna mer vittnar om ledare som frestas och hänförs av makten de får genom att fånga upp kraften från missnöjda eller upproriska människor.
Kristus, Ordet som blev handling genom att bli människa, var inte rädd för att ta strid, gå in i en konflikt. Men det handlade aldrig om att bevara sin position eller sitt rykte. Han visste vem han var. Därför valde han alltid den riktning i varje konfrontation som ledde till att Faderns vilja kunde ske med människorna. För det fick han betala det hösta mänskliga priset men han vann också universums största seger.
MARIE WILLERMARK
Divisionschef för Frälsningsarmén i Ukraina
