– Du har suttit här länge, sa jag frågande till den pojkaktiga flickan som satt i hotellobbyn.
– Ja, jag har väntat i över tre timmar på min vän som skulle komma och han svarar inte i telefon, sa hon med sorgsen röst.
Jag hade varit och föreläst för några hundra företagare i Indonesiens huvudstad Jakarta. När jag kom tillbaka till hotellet på kvällskvisten noterade jag henne i lobbyn. Efter ett kort besök på rummet gick jag ner till restauranten och åt middag. Mätt och belåten återvände jag till hotellrummet för att jobba. Ett par timmar senare hade jag ett ärende till receptionen och hon satt fortfarande i samma stol och såg ensam ut.
– Vad tråkigt, sa jag, sitta här och vänta mol allena.
– Det är ok, men det är min födelsedag idag och min vän skulle komma och fira mig.
Jag sa grattis och beklagade samtidigt situationen. Vi småpratade och skojade. Efter en stund sa hon:
– Jag vill att du ska veta att jag är en ”shemale”, jag har en mans kropp, men känner mig som kvinna och klär mig som sådan.
– Inga problem, svarade jag. Men tillåt mig att fira din födelsedag. Får jag? Det vore en glädje att få uppvakta dig på din 25-årsdag!
– Visst, svarade han och log kvinnligt och förläget.
– Låt oss gå – jag bjuder. En liten undran bara, en fråga först innan vi går. Skulle jag kunna få be för dig innan vårt kalas är slut och vi skiljs åt?
– Ja, det får du, svarade födelsedagsbarnet.
Vi gick till hotellets bar och jag beställde drinkar, skålade och sjöng ”Happy birthday, dear Joey…” Det var så han/hon hette. Joey berättade om sitt liv och sina svårigheter. Jag lyssnade och fascinerades av Joeys varma personlighet. Rösten var kvinnlig; adamsäpple och målbrott lyste med sin frånvaro.
– Jag tycker om att sjunga, sa Joey. Vill du höra?
– Absolut!
Han sjöng med pojkflickig stämma, rösten hade en klar och vacker klang. De fejkade ögonfransarna var långa och ögonen hade en sorgsen klang. Vi sjöng och skrattade. Jag ställde frågor om honom och livet som ”shemale”. Jag träffar många olika slags människor på mina resor världen över. Det är folk med fina titlar och andra som lever i misär, det är folk som bär på sorg och trauman och andra som verkar hela, lyckliga och framgångsrika. Kvällen innan hade jag ätit middag med en av Indonesiens toppdiplomater som tjänstgjort i ibland annat USA, Bryssel och Moskva. Nu var jag på ett spontant 25-årskalas med en ”shemale”.
– Du har vackra ögon, sa jag, men jag tycker mig se en klangbotten av sorg. Kan det vara så?
– Tack! Jo, så är det.
– Tror du på Gud, undrade jag?
– Absolut!
– Brukar du be?
– Jag ber varje kväll, svarade Joey.
– Vad ber du om?
– Att inte behöva vara ensam, svarade han och gråten kom. Jag vill dela mitt liv med någon.
Vi satt under tystnad och höll varandras händer. Joeys liv var komplicerat. Hans kamp med kön och identitet var svår och socialt kostade det på.
– Ska vi be nu, frågade jag?
– Jag skulle uppskatta det, sa Joey.
Vi bad och beställde sedan in ytterligare en drink; jag höll ett kort tal och skålade.
– Tack för en underbar fest, ett privilegium för mig, sa jag till Joey. Men nu är timmen sen och jag ska upp tidigt och jobba.
Vi skildes åt från ett märkligt och mänskligt varmt möte i den ljumma natten. Jag tänker fortfarande på Joey. En blid människa med behaglig personlighet, men med sorg och trasighet. Det var för Joey som Gud blev människa.
MATS TUNEHAG
Ordförande
Svenska Evangeliska Alliansen
