0 Objekt

Det finns gott om tecken på att svenska män och kvinnor håller på att glida isär. Till de uppenbara hör våra politiska sympatier, där män och kvinnor står längre ifrån varandra än på mer än sex decennier. Lika talande är att andelen män över 30 som kallar sig feminister har halverats sedan all time high år 2014. I åldrarna 15–29 år är det i dag dubbelt så många kvinnor som män som vill förknippas med denna etikett.

För dem som har följt med i den feministiska ideologins utveckling bör detta inte komma som en överraskning. Den rörelse som myntade uttryck som ”manliga härskartekniker”, ”män är djur” och ”toxisk maskulinitet” kan trots allt inte räkna med att mottas med öppna armar av den manliga halvan av befolkningen.

Ännu mer bekymmersamt är dock den utbredda osäkerheten och känslan av att som man hela tiden utpekas som förövare. En bieffekt av den i sig så angelägna #MeToo-rörelsen var ju att mängder av män tappade frimodigheten i hur de skulle närma sig det motsatta könet. Som någon har uttryckt det: När vet man om en hand på låret är en inträdesbiljett till sovrummet eller till polisstationen? Saken blir inte bättre av att vissa delar av feministrörelsen driver tesen att alla män är delaktiga i någon form av ”våldtäktskultur”.

Men det är inte bara demoniseringen av männen som försvårar för en normal interaktion mellan könen. Parallellt med detta finns det nämligen också en motsatt trend, som talar om att helt vilja utplåna skillnaderna mellan könen. En tidig röst för denna tanke var Nina Björk med hennes bästsäljande bok Under det rosa täcket (1996), där hon talade om ”en feminism utan Kvinnan” och tillade: ”Att vara kvinna ska inte vara någonting fint – det ska vara någonting ointressant. Bara då kan vi vara fria att forma vår identitet oavsett kön.”

Samma nedvärdering av det kvinnliga träder fram hos Björks förebild Simone de Beauvoir, som i kultboken Det andra könet (1949) lade en grund för kommande generationers ambivalens till både den manliga och den kvinnliga sexualiteten. Hon talar om vaginan som ”erotiskt centrum endast genom ett ingrepp från mannen, vilket alltid blir ett slags våldtäkt”, och hon beskriver samlaget som ett tillstånd då kvinnan ”blir dominerad, underkastad, besegrad”. Hur bygger man ett gott samliv med en sådan mörk syn på den fysiska interaktionen mellan manligt och kvinnligt?

Själv tror jag att vi måste gå i motsatt riktning. Kvävande och stereotypa könsroller har vi förhoppningsvis lämnat bakom oss, men en sund insikt om att män och kvinnor kompletterar och behöver varandra tror jag inte att vi kan klara oss utan.

En viktig tanke inom feministrörelsen, och i den svenska kulturen i stort, är den om varje människas autonomi. Ibland talas det om en ”svensk teori om kärlek” som lyfter fram det ”ömsesidiga oberoendet” som förutsättningen för jämställdhet. Men tänk om det i stället är i beroendet som våra kärleksrelationer kan blomma? Tänk om det är när vi ser på oss själva som gåvor till varandra, också i våra olikheter, som vi kan slappna av och hänge oss – men också vara sårbara och bygga tillit på djupet?

I våra dagars feminism är det ett ständigt tal om maktordningar och om att hävda sin egen rätt. Själv tror jag snarare att det är när vi gör avkall på vissa av våra krav – helt enkelt älskar varandra utan villkor – som våra relationer kan förvandlas på djupet. En sak är i alla fall säker: fortsatt polarisering kommer att göra både männen och kvinnorna till förlorare.

Läs på dn.se