Det tvåkönade äktenskapet mellan en man och en kvinna är i samhällets, normbildningens, de mänskliga rättigheternas, barnens, faderskapspresumtionens, institutionen äktenskapet och de homosexuellas intresse.
Efter remissförfarande av Hans Regners enmansutredning Äktenskap för par med samma kön – Vigselfrågor SOU 2007:17 kommer regering och riksdag att under vintern ta ställning till frågan om samkönade äktenskap. Som i varje lagstiftningsfråga är det lagstiftarens uppgift att göra en sammanvägning av olika relevanta argument och intressen. De homosexuellas intresseorganisation RFSL, med 5000 medlemmar, hävdar att det ligger i de homosexuellas intresse att ändra benämningen partnerskap till äktenskap. Sedan partnerskapslagen infördes 1 januari 1995 har 2630 partnerskap förrättats (2006; senare skilda och nyingångna partnerskap medräknade). Idag lever 4258 personer i partnerskap, efter att möjligheten att ingå partnerskap funnits i 12 år. Ungefär 300 nya partnerskap förrättas varje år, att jämföra med de ca 45 000 äktenskap som ingås varje år. Det går alltså knappt ett ingånget partnerskap på 150 ingångna äktenskap. RFSL:s partsintresse måste vägas mot andra intressen, intressen som inte gör sig lika hörda.
Enligt utredningens direktiv skulle utredaren ”göra en grundlig analys av frågan (om samkönade äktenskap) och redovisa samtliga skäl som talar för och emot detta”. Utredaren har dock nöjt sig med en sammanställning av anförda argument, och avstått från att göra ”en analys i vedertagen mening”. Detta var också skälet till att Per Landgren (KD 11/5 07, s. 10) kunde visa att äktenskapsutredningen inte duger som beslutsunderlag för riksdagen. Låt oss därför i denna artikel något mer söka granska och analysera skälen mot införandet av samkönade äktenskap.
Om nu, enligt RFSL, införandet av samkönade äktenskap skulle ligga i de homosexuellas intresse, i vilkas intresse skulle det då ligga att behålla nuvarande äktenskapslagstiftning?
I faderskapspresumtionens intresse
Den franska utredningen framhöll att ”det är omöjligt att tänka på äktenskapet åtskiljt ifrån faderskapstanken; de två frågorna är nära förbundna med varandra eftersom äktenskapet utformats omkring barnet”.
Även i Sverige är faderskapspresumtionen den första paragrafen i Föräldrabalken (1949:381) och lyder: ”Är vid barns födelse modern gift, skall mannen i äktenskapet anses som barnets fader.” Om homosexuella par kommer att kunna ingå äktenskap måste denna del av lagstiftningen slopas, eftersom det inte är möjligt att den andra partnern i ett lesbiskt äktenskap, där den ena kvinna har blivit gravid, också är ”barnets fader” eller biologiska förälder.
Den franska utredningen menade därför att antingen får man bevara både det klassiska äktenskapet (mellan en man och en kvinna) och faderskapspresumtionen – eller ta bort båda två. Någon mellanväg finns inte. Men eftersom det strider emot barnets intresse att ta bort faderskapspresumtionen blev slutsatsen att äktenskapet måste begränsas till man och kvinna.
I de barnlösas intresse
Det ligger i de ofrivilligt barnlösas intresse att möjligheten att adoptera från utlandet inte försämras. När homosexuella 2003 gavs rätt att adoptera varnade adoptionsbyråerna för att det kunde leda till att det blev svårare för heterosexuella par att få adoptera från utlandet, medan det sannolikt var utsiktslöst att homosexuella skulle beviljas utlandsadoption av givarländerna. Hittills har heller inga utlandsadoptioner medgetts till homosexuella par. De homosexuella blev alltså inte hjälpta av lagändringen, men svenska heterosexuella par riskerar att bli hårdare granskade av givarländerna, som ser en risk att ett gift par skiljs och att någon av makarna skulle ingå partnerskap. Därmed skulle indirekt ett adoptivbarn kunna hamna i en homosexuell familj, något som är oacceptabelt i flertalet givarländer. Skulle samkönade äktenskap tillåtas i Sverige finns risken att givarländerna ytterligare avskräcks, när inte ens skillnaden mellan partnerskap och äktenskap uppehålls.
I institutionen äktenskapets intresse
Om vi kan ändra äktenskapets könsaspekt, kan vi ändra dess övriga aspekter, som att de som ingår äktenskap måste vara myndiga, inte får vara nära släkt, inte får vara gifta med andra och bara är två makar. Runt hörnet väntar krav på förändringar i dessa avseenden; redan nu vill CUF, Miljöpartiet samt dess ungdomsförbund legalisera polygami. Ellinor Scheffer, språkrör för Grön Ungdom, säger: ”Samlevnadsbalkens syfte bör vara att ge personer som vill leva tillsammans juridiskt skydd. Hur många de är och av vilken anledning de lever tillsammans är enbart deras egen ensak. Därför är en samlevnadsbalk som är antals- och könsneutral en fullständig självklarhet för oss.” Menar vi att barnäktenskap, månggifte, bigami och incest inte är positiva utvidgningar av äktenskapslagstiftningen, så måste vi nu säga nej till det könsneutrala äktenskapet.
Lagstiftningen har en inverkan på människors normer och livsval. Varje förslag på uppluckring i synen på äktenskapet kommer att leda till upplösningen av fler äktenskap, och av äktenskapet som institution. Redan idag är institutionen äktenskapet utsatt för hårt tryck och vart tredje äktenskap upplöses.
I de homosexuellas intresse
RFSL har anfört att ett införande av en könsneutral äktenskapslagstiftning behövs för att homosexuella ska uppleva sig likabehandlade och inte diskriminerade, för att rätten till äktenskap skulle vara en mänsklig rättighet, för att par av samma kön har samma behov som heterosexuella av juridisk, känslomässig och ekonomisk trygghet. För detta måste lagstiftaren visa förståelse, även om påståendet att rätten till äktenskap skulle vara en mänsklig rättighet alltså tillbakavisas av Europadomstolen och av FN:s konventioner om de mänskliga rättigheterna. Den efterfrågade ändringen i äktenskapslagstiftningen kommer emellertid inte att möta dessa behov, och kan heller inte göra det. I och med den sedan 1995 existerande partnerskapslagen, som i allt utom några få detaljer är identisk med äktenskapslagstiftningen, har redan nu den som ingått partnerskap samma juridiska och ekonomiska skydd som gifta. Avsikten med att ändra benämningen av ”partnerskap” till ”äktenskap” är att det inte heller semantiskt ska finnas några skillnader mellan homosexuell och heterosexuell samlevnad. Nu lyder dock språkbruket under en annan logik än lagstiftningen. Erfarenheten visar att med eller utan laglig sanktion kommer det att göras en åtskillnad i språkbruket med avseende på heterosexuell och homosexuell samlevnad. En sökning på Google ger 390 000 träffar på ”homoäktenskap”, 16 600 träffar på ”könsneutralt äktenskap”, 11 300 träffar på ”samkönat äktenskap”, 4 160 på ”enkönade äktenskap”, 362 träffar på ”homosexäktenskap” och 190 träffar på ”homosexuellt äktenskap”. Med det språkbruk som redan etablerats kommer alltså benämningen av samlevnaden att vara ”homoäktenskap”, på engelska ”gay marriage” (med 1 960 000 träffar). Det är utsiktslöst att med semantiska metoder försöka utplåna skillnaden mellan homosexuell och heterosexuell samlevnad. Frågan är på vad sätt det ligger i de homosexuellas intresse att det heter att ett par har ingått homoäktenskap istället för att det heter att de har ingått partnerskap?
Mycket få länder har infört homoäktenskap: Holland (2001), Belgien och Spanien(2003), Kanada (2005), Sydafrika (2006) samt den amerikanska delstaten Massachusetts (2004). Till ovanstående kan läggas att det varken ligger i Sveriges eller i det internationella samfundets intresse att svenska medborgare har ett civilstånd som inte är accepterat i övriga världen, inte ens i EU. Sverige, likt världen i stort, är mångkulturellt och mångreligiöst. Världen har blivit en global by, människor reser, arbetar och bildar familj över nationsgränser. Det ligger inte i någons intresse att ytterligare öka spänningar inom och mellan länder och kulturer genom att ändra något av så fundamental betydelse som den gemensamma synen på äktenskapet. Att sådana spänningar också finns i Sverige har kommit i dagen genom de många protestbrev och namnunderskrifter mot homoäktenskap som allmänheten sänt in till lagstiftaren, 38 616 st. till riksdagens lagutskott (nuv. civilutskottet) och 54 854 st. till justitieministern och regeringen.
Vid en sammanvägning av det intresse som en begränsad grupp vuxna homosexuella hävdar, mot det intresse som finns hos samhället att slå vakt om äktenskapets institution och om barnens intresse blir slutsatsen att det är i linje med det gemensammas bästa att bevara nuvarande äktenskapslagstiftning.
TUVE SKÅNBERG
Adjunct Associate Professor i kyrkohistoria vid Fuller, riksdagsman (kd) 1991-2006
Del 1 av artikeln publicerades förra fredagen, den 31 augusti och går att läsa på www.sea.nu. Hela artikeln var publicerad den 3 augusti 2007 i Kristdemokraten.
