Vart har självförtroendet hos svenska kristna tagit vägen? Tror vi inte längre att Jesus har något unikt gott att erbjuda?
För några veckor sedan hölls en konferens i Svenska Kyrkan i Nacka med temat ”Andlighet för en ny tid”. Med tanke på sviktande medlemssiffror är temat mycket angeläget. Tyvärr visade det sig handla om en ny andlighet för vår tid; inte om kristen andlighet.
Tyngdpunkten under dagen utgjordes av andliga övningar. Prova på, utmanade programbladet, och presenterade ett dignande bord av religiösa tekniker: ”ayurvedaanalys, yoga, mindfulness, healing, auraanalys, deeksha och eurytmi”. Konferensen gavs legitimitet genom välkända biskopars medverkan.
Konferensinnehållet har, som jag ser det, mycket litet med kristen tro att göra. Eller har jag missat texterna i evangelierna där Jesus undervisar om människans aura eller tränar yoga med lärjungarna? Inspirationen kommer istället från annat håll: från österländsk mystik och från västerländsk ockultism. De andliga övningarna är direktimporterade från hinduism och buddhism och från teosofi och antroposofi. Därmed bygger de också på en annan verklighetsuppfattning än den kristna.
Ayurveda är en tusenårig indisk läkekonst, med rötter i de hinduiska vedaskrifterna. Deeksha hör också till den hinduiska visdomstraditionen och är en teknik för att föra över energi.
Auraanalys har sin bakgrund i teosofin. Auran påstås vara ett energifält som omger allt levande och vars färg berättar om personen som avger den. Eurytmin är en rörelsekonst inspirerad av Rudolf Steiner, antroposofins grundare.
Det går inte att förstå hur delar av kyrkan på detta sätt ingår äktenskap med New Age, utan att se den stora linjen tillbaka till upplysningen för 200 år sedan. Då började kritiken ta fart på allvar mot tanken på Guds existens och mot en övernaturlig verklighet. Naturalismen, tanken att endast naturen är verklig, slog rot. Därmed slogs också fötterna undan för en kristen verklighetsuppfattning.
Vad gjorde då kyrkan? Istället för att bemöta kritiken mot Guds existens valde stora delar av kyrkan att följa den tyske teologen Friedrich Schleiermacher. Hans respons på upplysningens kritik av Gud var att ge religion en ny och subjektiv definition: ”Känslan av absolut beroende”. Med en sådan definition gör det ju inget om Guds existens kritiseras. Tron förflyttas till ett stormfritt rum, där vi fortsatt kan odla en känsla av Gud.
Schleiermacher menade sig på detta sätt ha räddat den kristna tron; i verkligheten förrådde han den. Om Gud inte finns, oberoende av mitt känsloliv, faller kristendomen.
När Gud är ute ur bilden återstår människans obotliga religiositet. Andligt liv kommer då att fokusera på tekniker som hjälper människor att komma i kontakt med en inre verklighet – konferensen i Nacka är ett typexempel på detta.
Det är ställt bortom varje tvivel att Nya testamentet har ett annat budskap. Gud finns på riktigt, oberoende av oss. Gud är en personlig Gud – vår himmelske fader – som skapat himmel och jord och håller dem i sin hand. Vi har vårt ursprung i Gud, men har förlorat gemenskapen med honom.
Lösningen på denna katastrof ligger inte i att upptäcka dolda resurser i djupet av det egna inre livet; lösningen finns utanför oss själva. Det handlar inte om religiös teknik utan om en historisk person, inte om andlig energi utan om ett blodigt kors och en tom grav. Det handlar om Jesus från Nasaret som erbjuder varje människa förlåtelse och ett nytt liv.
Benedictus Olai, som var Erik XIV:s läkare, gav 1578 ut ”En nyttig läkarbok”. Enligt boken skulle man ta svinträck, som bränts till aska, och strö i såren för att stoppa blödningar. Mot depression rekommenderade han, inte bränd avföring, utan istället intagandet av ett dyrbart mos bestående av pulveriserade ädelstenar! Ingen som tar modern medicinsk kunskap på allvar skulle idag använda dessa metoder, ens som komplement. Varför ska då vi, som tar Jesus på allvar som Guds Son, syssla med auraanalys och deeksha?
Antingen ”finns vishetens och kunskapens alla skatter gömda” i Jesus Kristus, som Paulus säger i Kol 2:3 och då behöver vi inte oroligt söka någon annanstans. Eller är Jesus en bluff och vi bör i ärlighetens namn lägga ner den kristna kyrkan. Men i vår tid riskerar vi istället att uppfylla Paulus farhågor om att ”förföras och lockas bort från uppriktigheten och renheten gentemot Kristus” och ta emot förkunnelse om ” en annan Jesus” och ta emot ”en annan ande” och ”ett annat evangelium” (2 Kor 11:3-4).
Det är hög tid för svensk kristenhet att hitta tillbaka till de egna rötterna och igen bli människor som har hela sin ”stolthet i Kristus Jesus” (Fil 3:3).
STEFAN GUSTAVSSON
Generalsekreterare
Svenska Evangeliska Alliansen
Artikeln är tidigare publicerad i Hemmets vän.
