Jag reste till Cape Town 2010 – den tredje Lausannekongressen om världens evangelisering – med åtminstone två frågor i bakhuvudet. Skulle Kapstaden leva upp till sitt rykte som en av världens vackraste städer? Skulle Lausanne som rörelse återuppstå från de döda?
Den första frågan besvarades direkt. Staden är hänförande vacker. Jag bestämde mig omedelbart för att detta måste bli platsen där Ingrid och jag – om Gud vill, vi får leva och pengarna finns – firar vårt nästa jubileum (30 år för den som undrar).
Den andra frågan besvarades efterhand.
Kristna konferenser pågår ständigt, året runt, jorden runt. De flesta av dem är värdefulla medan de pågår, men är bortglömda en månad senare. Så var det inte med den första Lausannekongressen 1974. Den skapade stora svallvågor och skrev in sig i det senare 1900-talets kyrkohistoria. Aldrig tidigare hade evangeliska ledare från så många länder möts, än mindre ställt sig så tydligt tillsammans som man gjorde genom Lausannedeklarationen. Mötet i Lausanne blev till en rörelse, en basunstöt som fångades upp och fördes vidare av mängder med människor och sammanhang världen över.
Lausannedeklarationen gav klarhet och inriktning i viktiga frågor. Här fanns en glasklar bekännelse till Jesus Kristus som världens enda frälsare och Herre, ett obrutet förtroende för Bibeln som Guds ord, en helhetssyn på skapelse och frälsning, på evangelisation och socialt arbete och uppmuntran till strategiskt tänkande och praktiskt samarbete.
Lausanne har aldrig varit en organisation, utan är ett nätverk av människor som inbjuder till mötesplatser, publicerat material och som för många kristna fungerat som en positiv riktningsgivare.
Femton år efter den första kongressen inbjöd man till Lausanne II, som hölls i Manilla, Filippinerna år 1989. En tydlig markering av att den kristna kyrkans tyngdpunkt har flyttat från västvärlden till det södra halvklotet. Kristenheten blir alltmer solbränd och färgstark!
Det har sagt mycket gott om mötet i Manilla, men det fick inte alls den effekt efteråt som det första mötet i Lausanne fick. En av anledningarna var att det i sambandet med mötet startades en ny rörelse, AD2000, med målet att nå alla folk före millennieskiftet. Och den nya rörelsen tog med sig en hel del av aktivisterna och en hel del av finansiering från Lausanne. Där började ökenvandringen för Lausanne.
Eter millennieskiftet upplöstes AD2000 och Lausanne började trevande söka sin roll. Efter några mindre konferenser i början av detta decennium tog planerna på Cape Town 2010 fart.
Varför en tredje Lausannekongress?
Ett skäl är det återkommande behovet av att i varje tid bekräfta trons fundament. Varje generation kommer att utsättas för press att avvika från evangeliet. De senaste decenniernas våg av postmodern filosofi, som ifrågasätter möjligheten av förblivande sanningar, liksom den aggressiva ateismens återkomst är exempel på vår tids utmaningar. Liberalteologin, som undergrävt så många kyrkor och som är en avgörande orsak till den kristna församlingens kräftgång i väst, är en annan och kontinuerlig utmaning.
Ett andra skäl är nya och unika utmaningar, både som möjligheter och hot. Vi lever för första gången i mänsklighetens historia i en verkligt globaliserad värld. Visst kunde det i en viss mening sägas redan i Manilla, men det är först nu, efter kommunismens fall och den digitala världens genombrott, som vi i verklig mening lever i en globaliserad värld. Vi kan kommunicera med varandra – i realtid – oavsett var på jorden vi är. Nya skrämmande utmaningar har också dykt upp på scenen. HIV/Aids, klimatförändringar, trafficking … Vad betyder detta för församlingen? Vad kan och ska vi göra?
Ett tredje skäl är behovet av att tänka strategiskt i vår tid. Hur förhåller vi oss till islam, som nu snabbt växer i många delar av världen? Hur når vi den stora delen av mänskligheten som karakteriseras som ”oral learners”; alltså människor som enbart eller huvudsakligen får ny information och tar till sig nya färdigheter genom muntlig förmedling – inte genom skrift? Hur kan vi samtidigt arbeta med ekonomiskt utvecklingsarbete och förmedling av evangeliet; ”Business as Mission”?
Det är inte svårt, tjugoen år efter den senaste kongressen, att motivera Lausanne III.
Det var en mäktig invigning, med 4200 delegater från 197 länder och med sprakande musik! Sedan följde 6 dagar fullpackade med lovsång, vittnesbörd, undervisning och samtal. Varje förmiddag satt man vid samma bord tillsamman med fem andra personer (i mitt gäng satt vi vid bord B305). En studentevangelist från Sydafrika, en bokförlagschef från Brasilien, en jurist från Oxford, en kines som bor i Kalifornien men som tillbringar det mesta av sin tid som missionär i Kina – och så jag. Det gavs mycket tid till samtal och bön och vi hade en härlig gemenskap!
Eftermiddagen bjöd på mängder av seminarier och dialogsessioner. På kvällarna presenterades en världsdel/kväll med vittnesbörd om vad Gud gör, förbön för Guds folk och för de skriande behoven. Det var ofta gripande och omskakande.
Bland höjdpunkterna på min lista finns Os Guinness, Ajit Fernando och Tim Keller. Du kan se deras bidrag – liksom alla de övriga presentationerna – på www.lausanne.org.
Den sista kvällen presenterades ett dokument som heter Cape Town Commitment. Den första delen, som delades ut till delegaterna, heter ”For the Lord we love” och beskriver den kristna trons innehåll. Om ett par veckor kommer den andra delen att publiceras, under namnet ”For the world we serve”. Den beskriver trons konsekvenser i handling. I SEA kommer vi senare att inbjuda till seminarium om hela The Cape Town Commitment.
Hur stora de framtida svallvågorna från Cape Town 2010 kommer att bli vet bara Gud. Men min uppfattning är klar; vi såg Lausanne uppstå från de döda! Det fanns en energi, entusiasm och riktning som inte funnits där på länge. Visst går det att ha synpunkter på massor av enskildheter, men den omtalade Lausanneandan var tillbaka. Det bådar gott för framtiden.
STEFAN GUSTAVSSON
Generalsekreterare
Svenska Evangeliska Alliansen
Initiativtagare till Manifest för samvetsfrihet