Reformationen är väl värd att fira. Och vare sig Katolska kyrkans enhet eller de evangeliskt kristnas oenighet ska överdrivas. Det finns betydligt mer som förenar oss protestanter än det i vissa fall kan låta, skriver SEA:s generalsekreterare Olof Edsinger.

På tisdag nästa vecka firar vi 500-årsjubileet av den protestantiska reformationen. Låt mig därför inleda den här artikeln med att slå fast: reformationen är väl värd att fira! Vare sig Luther eller de övriga reformatorerna var naturligtvis felfria, och det finns gott om problem även inom den evangeliska kristenheten. Men de reformatoriska ropen Skriften allena!, Nåden allena!, Tron allena!, Kristus
allena! och Ära till Gud allena! äger trots detta fortsatt giltighet. De är ledstjärnor som vi kan navigera efter när vi försöker utforma såväl vår teologi som vår personliga kristna praktik.

En av de saker som brukar anföras mot reformationen är den splittring (eller med ett finare ord: mångfald) som sätter sin prägel på den protestantiska kristenheten. Som kontrast brukar man peka på den Romersk-Katolska Kyrkan, som trots sin storlek har lyckats med konststycket att stå förhållandevis intakt genom århundradena, bortsett från den stora splittring som skedde mellan Öst och Väst år 1054.

Det här är en invändning som vi som evangeliskt kristna inte kan vifta bort. Och det frö av individualism som låg implicit i reformatorernas betoning av den personliga tron (”för mig utgiven”) har mycket riktigt vuxit till en planta som ibland skulle må bra av viss beskärning. Men samtidigt ska vi inte överdriva katolikernas enhet. (För att inte tala om de många kyrkor som går att inordna under det ortodoxt kristna paraplyet.) Som Per-Axel Sverker uttrycker det i SEA:s skrift Behövs det en reformation?:

”Enheten [i katolska kyrkan] finns främst genom ett fast lärosystem (kring dogmerna), en fast ledning (centraliserad kring påven i Rom) och känslan av medlemskap i en universell kyrka. Inom katolska kyrkan kan man återfinna både liberalism och traditionalism, övertro och rationalistisk skepticism, politisk radikalism och konservatism, karismatisk förnyelse, bibelarbete och många andra trender. Ett tänkespråk säger: ,Katolikerna äter olika rätter under samma tak, medan protestanterna äter samma rätt i olika restauranger.,”

Till saken hör att det finns betydligt mer som förenar oss protestanter än det i vissa fall kan låta. En stark påminnelse om detta kom för några veckor sedan genom dokumentet A Reforming Catholic Confession. I detta har teologer och företrädare för olika evangeliska traditioner formulerat vad vi har gemensamt när det gäller grundläggande frågor som Gud, bibelordet, synden, frälsningen, kyrkan, sakramenten, det heliga livet och de yttersta tingen. Resultatet är på många sätt uppmuntrande Ä på de tre A4-sidorna ryms det nämligen en hel del.

Dokumentet gör också klart att reformatorernas syfte från början inte var att splittra den Romersk-Katolska Kyrkan, utan tvärtom att ena den på nytt Ä men under Skriftens auktoritet. Man förtydligar vidare: ”Även om vi fortsätter att ha olika syn på formen och innehållet i vissa lärosatser, bejakar vi gemensamt Guds Ord som den enda och yttersta auktoritet till vilken vi alla måste vända oss för att pröva våra respektive tolkningar. Våra oenigheter i fråga om tolkningar måste därför ses i kontexten av vår betydligt större samsyn i fråga om Skriften. Det är i den andan, med hopp och bön, som vi tillsammans bekänner vår gemensamma tro.”

När jag läser detta kan jag inte annat än tänka att är det här som vi förenas också i Svenska Evangeliska Alliansen. Som jag skrev i vårt förra nyhetsmail är det ingen hemlighet att olika kristna traditioner kommer till olika slutsatser i specifika frågor Ä även i det protestantiska lägret, och även i SEA:s medlemskår. Men trots detta är vi förenade i vårt reformatoriska arv, och i vår gemensamma vilja att Ä efter bästa förstånd, och i kärlek till vår Frälsare Jesus Kristus Ä underkasta oss Guds Ord.

Så visst finns det mycket att fira, så här i jubileumstider!

Olof Edsinger
Generalsekreterare