0 Objekt

I traditionell hinduisk kultur bestäms en människas liv av kastsystemet och änkor bränns på sina döda mäns begravningsbål. Ska dessa orättvisa och barbariska seder (nu olagliga men fortfarande förekommande) legaliseras i religionsfrihetens namn?

I traditionell haitisk voodoo, blir intet ont anande offer drogade så att det verkar döda trots att de är vid medvetande. Därefter begravs de levande under några dagar för att sedan ”uppväckas från de döda” av voodoo-präster. Dessa mycket svårt traumatiserade individer drogas igen och säljs som slavar, kända som ”zombies”. (Även detta är olagligt men förekommer.) Kan principen om religionsfrihet legitimera sådan ondska?

Islam är en livsåskådning med religiösa, juridiska, sociala och imperialistiska beståndsdelar. Innebär det att islamsk lag (sharia) – som föreskriver död för avfällingar, hädare, homosexuella och äktenskapsbryterskor; men även spöstraff, stening och stympning – ska accepteras och till och med tillåtas i väst eller annorstädes, utifrån religionsfriheten?

Vissa stammar har religiösa sedvänjor som inkluderar kannibalism, användande av droger och rituella mord på människor. En del nutida kulter och sekter förespråkar terrorism, kollektiva självmord och gruppsex med barn.

All religion är inte god. En del är helt klart ond. Inte alla kulturella traditioner är av godo. Vissa är mycket destruktiva och borde vara reliker från ett primitivt förflutet. En del seder och trossystem hindrar utveckling och därför är vissa samhällen och kulturer fattiga, okunniga och bakåtsträvande. Under medeltiden kunde samhällen, som beundrade starka män och krig, göra vissa vinningar. Men i våra dagar kan endast de samhällen gå framåt som värderar öppenhet, nyfikenhet, debatt, uppfinningar, utforskande och frihet. Kultur handlar om att vara flexibel och öppen för förbättring.

Västerlänningar är ofta förvirrade när det gäller religionsfrihet. En del tror att denna moderna princip – som härstammar från Reformationen – ger religiösa diktatorer rätten att diktera sina villkor. Men Reformationen innebar det motsatta: religionsfriheten ger trygghet och frihet till en förföljd minoritet av religiöst avvikande personer.

Bra lagar skyddar de svaga, medan orättvisa lagar skyddar diktatorer och deras välden. Men slutligen måste alla lagar och seder bedömas gentemot absoluta normer och värden. Religionsfrihet kan inte åberopas för att rättfärdiga orättvisa lagar och barbariska seder som bryter mot mänskliga rättigheter och kränker människovärdet. Det är alltför vanligt att diktatorer hänvisar till religionsfrihet för tillåtelse att förtrycka, diskriminera, underkasta, döda och lemlästa. Men ett civiliserat samhälle måste säga: ”Nej, religionsfrihet get inte tillåtelse att skada sin nästa”.

Religionsfrihet kan aldrig legitimera mord, terrorism eller våldtäkt. Religionsfrihet kan aldrig legitimera diskriminering, förföljelse, förtryck eller tvång att underkasta sig.

Varför anses numera en kritisk urskiljningsförmåga och ett förkastande av barbari som intolerans? När blev det politiskt inkorrekt att bedöma och kritisera seder och trossystem? Och vi står inför ett dilemma: Hur kan ett samhälle som har övergivit tron på absoluter till förmån för relativism kunna värdera och fälla dom över någonting?

ELIZABETH KENDAL

Företrädare för Evangeliska Världsalliansens (WEA) religionsfrihetskommission

Artikeln publicerades i Världen idag 30 maj 2007