De principiella frågor som Östhammars kommuns agerande väcker är djupt oroväckande. Kommunen har självklart rätt att upphöra med sitt verksamhetsstöd till ideella organisationer. Men om de vill undanta religiösa organisationer, eller – som i det här fallet – teologisk konservativa organisationer, måste de komma upp med betydligt bättre argument än de som hittills har presenterats. SEA:s Olof Edsinger kommenterar den senaste tidens debatt om Furuhöjdskyrkan i Alunda.
Under rubriken ”Löjligt kalla Furuhöjdskyrkans religionsfrihet hotad” skriver Sakine Madon en ledarkrönika där hon för andra gången försvarar Östhammars kommuns beslut att dra in aktivitetsstödet till en av bygdens största ideella aktörer. Hon menar att kommunstyrelsen har agerat korrekt eftersom församlingens värderingar strider mot kommunens bidragsnormer och eftersom de presenterat en biblisk världsbild inför ett antal besökande konfirmander.
Tyvärr är det inte så enkelt, och det är därför vi i Svenska Evangeliska Alliansen har engagerat oss i fallet. Ja, faktum är att Östhammars kommun med sitt beslut har hamnat på radarn även hos våra systerorganisationer World och European Evangelical Alliance, med gedigen erfarenhet av arbete med olika religionsfrihetsfrågor. WEA är en respekterad röst inom FN och talar för mer än 600 miljoner kristna i 143 olika länder – något som stämmer till viss ödmjukhet.
Så – vad är de egentliga problemen här? Ja, om vi tar det lite mer principiellt så är de åtminstone fem:
1) De hållningar i fråga om äktenskap och könsidentitet som Furuhöjdskyrkan har gett uttryck för är mainstream i de flesta kristna sammanhang. Faktum är att de omfattas av betydande grupper i det svenska samhället, och av en klar majoritet av världens befolkning. Det är alltså omöjligt att betrakta församlingens hållning som extrem.
2) Furuhöjdskyrkans pastor uttryckte sina övertygelser i en predikan, som alltså ingick i en gudstjänst som inte var föremål för kommunala bidrag. Trots detta vill Östhammars kommun straffa en annan av församlingens verksamheter genom att dra in sina bidrag till denna.
3) Kultur- och fritidsnämnden har inte kunnat påvisa att Furuhöjdskyrkan har gjort sig skyldig till vare sig hatbrott eller diskriminering av enskilda individer. Vad man skjuter in sig på är i stället att församlingen står upp för den urkristna synen att människosläktet består av två kön – män och kvinnor – samt att Guds tanke för äktenskapet är att det ska vara ett förbund mellan en man och en kvinna. Därmed menar vi att man tydligt underminerar religionsfriheten, eftersom man säger att ingen klassiskt troende kristen församling kan vara föremål för kommunens verksamhetsbidrag. Liberalt troende kristna, däremot, kan även fortsättningsvis stå stöd. Kommunen tar helt enkelt teologisk ställning och blir smakdomare i fråga om vilken sorts kristendom man bejakar och inte.
4) Östhammars kommun hänvisar i sitt beslut till sina bidragsnormer för lokalt aktivitetsstöd, som talar om ”Barnrättsperspektiv, god etik, ökat deltagande, ideellt engagemang, jämställdhet och integration”. Rimligen menar de alltså att den definition av äktenskapet som var svensk lag fram till 2009, och den definition av kön som majoriteten av alla biologer håller för självklar, är ett uttryck antingen för en undermålig etik eller är inkompatibel med kommunens jämställdhetsmål. Detta är en mycket tveksam hållning, som kräver en ingående moralfilosofisk argumentation. Särskilt som Europeiska människorättsdomstolen 2016 slog fast att det inte är diskriminerande att reservera äktenskapet för en man och en kvinna (Chapin och Charpentier mot Frankrike).
5) Religionsfriheten är en del av de mänskliga rättigheterna, med stark förankring i de internationella konventionerna. Att ett lokalt antaget dokument skulle stå över dessa konventioner faller på sin egen orimlighet. FN:s kommitté för mänskliga rättigheter behandlade ett liknande fall, Waldman mot Kanada, redan 1996 och slog då fast att ”om en stat väljer att ge offentligt stöd till religiösa skolor, måste den tillgängliggöra detta utan diskriminering. Detta betyder att om man ger bidrag till skolor från en viss religiös grupp och inte för en annan måste det grunda sig på objektiva kriterier”. Mer nyligen, 2018, har FN:s särskilda rapportör för religions- och trosfrihet slagit fast att ”stater är också skyldiga att se till att individer som tillhör en minoritet har möjlighet att praktisera sin religion eller tro eller få del av offentligt stöd på samma sätt som tillhöriga till statsreligionen”. Annorlunda uttryckt: Om en majoritetskyrka och/eller teologiskt liberal kyrka har rätt till bidrag, får man inte samtidigt neka en minoritetskyrka och/eller en teologiskt konservativ kyrka samma bidrag.
I ljuset av detta menar vi att de principiella frågor som Östhammars kommuns agerande väcker är djupt oroväckande. Kommunen har självklart rätt att upphöra med sitt verksamhetsstöd till ideella organisationer. Men om de vill undanta religiösa organisationer, eller – som i det här fallet – teologisk konservativa organisationer, måste de komma upp med betydligt bättre argument än de som hittills har presenterats.
Olof Edsinger, generalsekreterare
En kortare version av denna artikel publicerades i UNT 230628
