0 Objekt

Överåklagare Sven Erik Alhem tycks inte inse att det nya hatbrottsbegreppet undergräver ­allas likhet inför lagen och är ett hot mot yttrandefriheten. Han hävdar (SvD Brännpunkt 1/8) att det inte finns någon risk att ”saklig kritik” bestraffas. Men så fungerar det inte med den nuvarande ”hatbrottslagen” och vem bestämmer vad som är ”saklig kritik”?

Yttrandefrihet handlar inte om saklighet – man har rätt att ha fel. Enligt Europakonventionen har man till och med rätt att uttrycka sådant som kan upplevas stötande av enskilda, grupper eller staten. Det är ju själva kärnan i yttrandefriheten och därmed i demokratin.

Det har skett en oroväckande tyngdpunktsförskjutning i lagstiftning och rättspraxis liksom i den allmänna debatten – från yttrandefrihet till ”hörandefrihet”. Istället för rätten att yttra sig fritt betonas nu rätten, för vissa grupper, att slippa höra sådant som de kan bli ledsna av. Fokus har flyttats från vad som sades till hur det uppfattades, från det objektiva till det subjektiva. Yttrandefriheten skadas svårt om man inför de ”ömma–tårnas-princip”.

Alhem försvarar olikheter inför lagen, att människor ska straffas olika på grund av offrets bakgrund eller läggning. En gång i tiden hade man i Sverige en graderad röstskala; rösträtt hette pengar. Nu har vi ”graderade straffskalor” beroende på personers religiösa övertygelse, fysiska förmåga eller sexuella läggning.

Visst finns det grupper som är ­extra sårbara och utsatta. Självklart ska samhället stödja ”skyddsvärda grupper” genom sociala myndigheter, kyrkor och frivilligorganisationer. Men gör inte människor olika värda i domstolsförhandlingar och i straffvärden på grund av åsikter, känslor eller bakgrund!

Tycker Alhem kanske som länspolismästare Carin Götblad att hatbrott ”är värre” än annan misshandel och därför ska prioriteras? Ska larmcentralen fråga våldsoffer om de misshandlats på grund av hudfärg, tro eller sexuell läggning innan fallet behandlas?

Den politiskt opportuna korrektheten gör att polisen får direktiv att jaga myggor (att prioritera promillen hatbrott) medan de stora våldselefanterna får härja täm­ligen fritt i det svenska folkhemmet.

År 2006 anmäldes 1225000 brott, men bara 3000 hatbrott. Samma år misshandlades 9000 barn och 25000 kvinnor, totalt var det 77000 misshandelsfall. 100000 inbrott gjordes – hur många av dess offer fick hjälp av polisen? Uppemot 300000 barn växer upp i missbrukarhem, men de har ingen stark lobbygrupp eller rösträtt.

Det finns många och stora ”skyddsvärda grupper” som samhället bör hjälpa, men alla grupper och individer måste vara lika inför lagen. Eller vill Alhem säga med Orwells ”Djurfarmen”: ”Alla djur är jämlika, men vissa djur är mer jämlika än andra”?

MATS TUNEHAG

Utrikesredaktör Världen idag

Ordförande Svenska Evangeliska Alliansen

Artikeln är publicerad på SvD Brännpunkt den 4 augusti 2007.

http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_16524339.asp