Den som har ett budskap att förmedla gör väl i att utveckla sin retoriska förmåga. Det gäller inte minst i en tid som vår, där outsinliga strömmar av budskap når oss från alla håll samtidigt. För den som önskar bryta igenom kakafonin av röster är retoriken livsviktig.
Lika viktigt är det som åhörare att lära sig se igenom det som Platon kallade ”den tomma retoriken” och avslöja budskap som inte är sanna, utan som vill manipulera och bedra oss.
Jag hade i veckan anledning att fundera kring retorikens plats, när jag igen läste Richard Dawkins bok ”Illusionen om Gud”. Dawkins är både mästerlig och manipulativ i sin retorik. Få kan mäta sig med honom i förmågan att kommunicera det komplexa på ett lättillgängligt och ofta underhållande sätt. Men han är också skamlös i sitt sätt att sprida vanföreställningar och direkta felaktigheter om det som han själv ogillar.
Ett par exempel:
Om evangelierna i Nya testamentet säger Dawkins att de skrevs långtefter Jesu död. ”Sedan kopierades alla gång på gång i många ´generationer av viskleken’ av skrivare som gjorde fel och för övrigt hade sina egna religiösa syften”.
Viskleken är ett effektivt retoriskt grepp. Vi har alla varit med när någon viskar ett budskap i en annans öra och sedan ska det budskapet viskande föras vidare från person till person. Resultatet är alltid detsamma; det finns ingen likhet kvar mellan ursprungsbudskapet och slutbudskapet.
Varför är det så? Svaret är enkelt: det beror på att man viskar. Då är det svårt att höra vad som sägs och därmed uppstår missförstånd längst vägen och i värsta fall får man gissa vad budskapet är. Men det har ju INGENTING med kopieringen av texter i antiken att göra! När texter, som evangelierna, kopierades skedde det inte genom att tjugo personer viskade i varandras öron. Det skedde genom att man hade en text framför sig som man skrev av eller genom att någon högläste texten bit för bit för skrivaren.
Om försoningen säger Dawkins helt riktigt att den är ”kristendomens centrala doktrin”. Men läran att Jesus dog för våra synder, menar han, är
”ondskefull, sadomasochistisk och motbjudande” och han anser att den borde avfärdas som ”spritt spångande galen”.
Sadomasochism handlar om relationen smärta och njutning, ofta insatt i ett sexuellt sammanhang. Det betyder att man njuter av att antingen utsättanågon eller själv utsättas för smärta. Men det har ju INGENTING med Jesus död på korset att göra. Varken Gud eller Jesus njöt av det som skedde på korset.
Försöken att koppla samman evangelierna med viskleken och försoningen med sadomasochism är två av allt för många exempel från Dawkins sida av tomretorik och grovt vilseledande påståenden.
Samma krav på redlighet som vi avkräver Dawkins måste vi som kristna själva leva upp till i vår kommunikation. Detta var en viktig punkt för Paulus. I 2 Kor 4:2 beskriver han sin tjänst som förkunnare av evangeliet och säger: ”Jag avhåller mig från allt skamligt smussel, jag använder inga knep och förfalskar inte Guds ord utan lägger öppet fram sanningen och överlåter i Guds åsyn åtvarje människa att själv bedöma mig.”
Det är precis så det ska göras.
Stefan Gustavsson, generalsekreterare SEA
Fotnot: Denna artikel har även publicerats i Världen idag
