Både på riksplanet och på kommunnivå ger sig Socialdemokraterna nu på de konfessionella friskolorna. Men en ministers skolgång och en muslimsk friskolas agerande är inte tillräckligt för att döma ut alla religiösa skolor. Börja i stället med att fråga er om Skolinspektionen gör sitt jobb.
I Aftonbladet beklagar civilminister Ardalan Shekarabi att han inte har möjlighet att stoppa religiösa friskolor i Sverige och avråder föräldrar från att sätta sina barn i dessa skolor. På vilka grunder han dömer ut samtliga konfessionella skolor i landet framgår inte, vilket gör det än mer iögonfallande är att budskapet kommer från en minister.
I allmänna ordalag hänvisar han till ”skolor som marknadsför sig genom att erbjuda en religiös uppfostran och tävlan i vem som bäst kan recitera religiösa skrifter” och som lovar ”att flickor och pojkar inte ska undervisas tillsammans”. Den enda referens läsaren ges är Shekarabis egen skolgång i det shiamuslimskt teokratiska Iran. Vilken relevans detta har för majoriteten av konfessionella friskolor i Sverige, är en gåta. Någon målsättning om att elever ska kunna recitera Matteusevangeliet utantill, kan intresserade föräldrar inte hitta på exempelvis hemsidan för Livets ords skola. Däremot möts man av nyheten att efter Skolinspektionens granskning i höstas fanns det inget att anmärka på.
Även på kommunnivå arbetar S med svepande negativa omdömen och praktiska käppar i hjulen. Stockholms skolborgarråd Olle Burell aviserade nyligen att etableringen av konfessionella friskolor i staden är ett hopplöst initiativ. Vill man hyra lokaler av Stockholms stad kommer staden att säga nej. Bakgrunden är han inte vill se skolor ”där barn sorteras utifrån familjens religiösa tillhörighet” (Expressen 5 mars). Men tittar man på de skolor i Stockholm där segregationen är som störst är det knappast de konfessionella friskolorna som toppar statistiken. I Dagens Samhälles undersökning från förra året, som visade att Stockholm tillhörde en av de kommunerna med starkast skolsegregation, var 23 av de 38 mest segregerade skolorna i staden kommunala.
Det finnscirka 4 000 fristående skolor i Sverige. Utav dessa är 66 konfessionella (54 är kristna, elva muslimska och en är judisk). Utav dessa är det en (1) skola, med muslimsk profil, som har kritiserats för att ha flickor och pojkar uppdelade på gymnastiklektioner och på skolbussen, samt att bön ska ha skett på lektionstid. Det är en försvinnande liten del av samtliga friskolor. Knappast ett empiriskt underlag att bygga politik på. Burell skulle förmodligen inte låta problematiska företeelser på en enskild kommunal skola avgöra framtiden för samtliga kommunala skolor.
Färska siffror från Kristna friskolerådet,som samlar friskolor med kristen huvudman, visar på att påståendet om att de är segregerande är falskt. Jämfört med kommunala skolor i riket presterar de bättre i både integration och studieresultat än kommunala skolor. 24,6 procent av alla elever i de kristna friskolorna har utländsk bakgrund jämfört med 23,9 procent i landets övriga skolor. Av de eleverna med utländsk bakgrund och födda utomlands hade dessutom 83 procent uppnått kunskapskraven i samtliga skolämnen i kristna friskolor jämfört med 43,2 procent i kommunala skolor.
I intervjuer har Olle Burell hävdat att konfessionella friskolor får bedriva ensidig religiös påverkan, men det stämmer inte. Skollagen säger att ”undervisningen vid fristående skolor, fristående förskolor och fristående fritidshem ska vara icke-konfessionell” och att ”deltagandet i konfessionella inslag ska vara frivilligt” (SFS 2010:800, 1 kap. 7 §).
Stockholms socialdemokratiske skolborgarråd har flera gånger återkommit till slagorden att ”våra skattepengar” och ”våra barn” inte hör hemma i konfessionella friskolor. När blev medborgarnas skattepengar och barn Olle Burells och socialdemokraternas? Det tillhör knappast Burells mandat att ta över föräldrarnas rätt att, enligt Europakonventionen, tillförsäkra sina barn en utbildning i överensstämmelse med sin religiösa eller filosofiska övertygelse.
I ett öppet och demokratiskt samhälle måste alla – även civilministrar och skolborgarråd – gilla läget att medborgare väljer det som strider mot deras eventuella religiösa övertygelse. En konfessionell friskoleutbildning är en del av det paketet. Att förvägra konfessionella friskolor att hyra lokaler borde räknas som diskriminering lika mycket som när en kommun undanhåller andra minoriteter samma rätt.
Diskussionenborde rimligen handla om huruvida Skolinspektionen har gjort sitt jobb eller inte – innan man kräver ett totalitärt förbud av alla konfessionella friskolor.
Jacob Rudenstrand
Läs på dagenssamhalle.se
