Att en del amerikanska kristnas stöd för president Donald Trump väcker intresse, inte minst i Sverige, är ingen hemlighet. Däremot präglas medieanalyserna återkommande av okunskap kring amerikansk väckelsekristendom och politik. Faktum är att för många i dagens USA är begreppet evangelikal mer en politisk markör än en teologisk, skriver SEA:s Jacob Rudenstrand i en analys av USA:s kristna väljare inför årets presidentval.
Att vara evangeliskt kristen – evangelikal – är inte något nytt för vår tid. Det är inte ens något som enbart går tillbaka till väckelsen på 1800-talet eller till reformationen på 1500-talet. Begreppet kan faktiskt spåras hela vägen tillbaka till kyrkofäderna. I sin skrift mot irrlärarna talade Tertullianus på 100-talet om sig själv som en evangelisk kristen. Det handlade om att man vill hålla evangeliet, de glada nyheterna om Jesus Kristus, i centrum och om att man vill låta de bibliska texterna definiera innehållet i evangeliet. Detta ärende måste sedan formuleras i varje ny tid. Frågan som många idag ställer sig är om begreppet evangelikal främst är synonymt med trohet mot Skriften eller mot den amerikanske presidenten Donald Trump.
I debatten kring Donald Trumps väljarstöd har många evangelikala kristna intagit en nyanslös inställning. Engagemanget för religionsfrihet och ofödda barn har gjort att kritiken tystnat i andra avseenden, inte minst gällande flyktingpolitiken, osanningar och personangrepp på politiska motståndare. I värsta fall har utspelen relativiserats och försvarats. Men samtidigt som många kristna ledare har ställt sig reservationslöst bakom Trump, finns det andra som är kritiska – däribland framträdande personer som pastorn Rick Warren, evangelisten Beth Moore och ledaren för Sydstatsbaptisternas opinionsarbete Russel Moore.
Att en del kristnas stöd för Trump väcker intresse, inte minst i Sverige, är ingen hemlighet. Däremot präglas medieanalyserna återkommande av okunskap kring amerikansk väckelsekristendom. Bland annat har svenska journalister skrivit nedlåtande om en bild där vicepresident Mike Pence har samlat Vita husets coronagrupp i bön och beskrivit det som vetenskapsförakt. Men till och med Barack Obama har tidigare bett för eboladrabbade, något som då knappast kritiserades som vetenskapsfientligt.
I ett förvisso intressant reportage med presidentens religiösa rådgivare, Paula White, i början av april av DN:s Björn af Kleen, förs det fram en rad faktafel. Detta trots att artikeln ändå tycks vara ett genuint försök att förstå en på många sätt spretig rörelse. Förutom att ”evangelicals” felaktig översätts till ”evangelister” i ett videoklipp, dras olika grupper över en kam och artikeln utmärks av bristande källkritik om kristna ledares åsikter, något som pastorn Lars Gunther har påpekat. Stort utrymme ägnas åt att pastorn Ralph Drollinger, som leder bibelstudier bland ledande politiker i Washington DC, ska ha tolkat coronakrisen som Guds straff på hbtq-personer och klimataktivister, vilket inte stämmer. Artikeln hävdar även felaktigt att det var Paula White som ”bidrog till att 81 procent av vita väckelsekristna amerikaner röstade för Donald Trump i förra valet”. Lite ironiskt då det i DN:s podd som diskuterade reportaget betonar faktabaserad journalistik och vänder sig mot hobbyexperter.
Frågan om de 81 procenten kristna Trumpväljare år 2016 är samtidigt mer komplex än så – även om mycket av stödet verkar hålla i sig. Mycket tyder dock på att begreppet evangelikal för många i dagens USA är mer en politisk markör än en teologisk.
I sin nya bok “Who Is An Evangelical? The History of a Movement in Crisis”, problematiserar historikern Thomas S Kidd mediebilden av amerikansk evangelikalism. Från 1700-talets väckelser till 1900-talets evangelisationskampanjer får vi följa en spretig men ändå dynamisk rörelse. En del förgrundsgestalter var människor av sin tid. Väckelsepredikanten George Whitefield var till exempel en stark försvarare av slaveriet. Andra var före sin tid. Evangelikala tog tidigt flera initiativ bland fattiga och utslagna, något som fortsätter än idag i ett samhälle med ett helt annat sätt att organisera välfärden än i Sverige.
Samtidigt konstaterar Kidd att den evangelikala rörelsen ytterst sett handlar om Bibeln, frälsning, och väckelse. Som kyrkohistorikern David Bebbington har uttryckt det kännetecknas evangelikala kärnvärden av:
- Skriften som yttersta auktoritet.
- Korset som det enda sätt som våra synder blir sonade.
- Vikten av personlig omvändelse och ett helgat liv.
- Aktivism – att vara ett vittne om Kristus i ord och gärning.
Bilden av en politisk rörelse började etableras vid mitten av 1970-talet. Jimmy Carter, uttalad pånyttfödd kristen, ställde upp som Demokraternas presidentkandidat och vann valet 1976. Newsweek beskrev året som ”The year of the evangelical” och Gallup började fråga väljare om de var ”evangelicals” eller ”born again”. Men då som nu ställdes sällan frågor om Bibeln och församlingsengagemang. Flera undersökningar om evangelikala blundar också för den etniska mångfald som finns i många kyrkor.
Journalisten Danielle Kurtzlebens har i sin artikel ”Are You An Evangelical? Are You Sure?” illustrerat hur det ibland kan bli missvisande genom att jämföra olika studier. I en studie från Pew Research Center såg 35 procent av befolkningen sig som evangelikala. Men Barna Group, som ställde specifika frågor om tron, visade att endast sex procent kunde beskrivas som teologiskt evangelikala. Även en ny studie från LifeWay Research visar att många ”evangelikala” inte delar centrala trossatser som Bibelns auktoritet för kristen tro, Jesu försonande död på korset och Jesus som enda vägen till frälsning.
Tim Keller sammanfattar i en artikel i The New Yorker: ”I många delar av landet fungerar evangelikalism som en civilreligion eller folktro och automatiskt accepterad som en del av ens sociala och politiska identitet. I många fall betyder det att det politiska är mer definierande än teologiska övertygelser, vilket inte varit fallet historiskt. Och på grund av den enorma uppmärksamhet som media ägnar åt evangelikala väljare har begreppet nu en avgörande politisk betydelse i daglig användning.”
För en svensk som vuxit upp i en kultur där de flesta i samma ålder döpts och konfirmerats i Svenska kyrkan – utan vare sig troende föräldrar eller tydlig egen tro – finns det igenkänning.
Men vilka bevekelsegrunder hade kristna som ändå röstade på Trump? Även där är bilden komplex.
Inför valet 2016 stod man inför två omöjliga val. Å ena sidan Hillary Clinton som befarades driva på en identitetspolitisk agenda som kännetecknat betydande delar av Obamas tid. På andra sidan Donald Trump.
Förutom Obamacare från 2011 som innebar att kristna arbetsgivare tvingades tillhandahålla abortframkallande preventivmedel ägde en avgörande händelse rum år 2015 i USA:s högsta domstol när frågan samkönade äktenskap avgjordes. Donald Verrilli, Obamas egen advokat, meddelade då att kristna universitet kommer att få problem med sin avdragsrätt om de inte anpassade sig. Liksom statsbidraget för svenska trossamfund har ifrågasatts utifrån argumentet att man inte står upp för ”demokratiska värden”, såg många amerikaner här ett stort angrepp på religionsfriheten.
Parallellt med detta hade juridiska aktivister angripit kristna adoptionsbyråer och företagare.
Med Högsta domstolen, med sina nio domare som utnämns på livstid av presidenten med uppgiften att tolka konstitutionen, som allt viktigare arena för juridisk aktivism såg många framför sig vad Hillary Clinton skulle innebära. Lägg till en växande klyfta mellan stad och land, elit och växande underklass. Många såg sig också utpekade när Clinton talade om Trumpanhängare som ”deplorables” – förtappade. Knappast ett sätt övertyga att potentiella väljare.
Trump var oberäknelig, grov, motsägelsefull då han bytt uppfattning på en rad områden och långt ifrån den ideala kandidaten. Men han var inte Hillary Clinton. Även om en del kristna röstade blankt lade andra motvilligt sin röst på Trump. ”Kortsiktigt kanske vi förlorar anseende”, tänkte många, ”men långsiktigt blir det en bättre politik för landet”.
Inför årets val den 3 november tyder allt på att Demokraternas presidentkandidat blir Joe Biden när partiet möts till sitt konvent i augusti. Detta efter att den siste utmanaren Bernie Sanders hoppat av. Som bekännande katolik har Joe Biden bland annat talat starkt om hur hans kristna tro burit honom när hans första fru och dotter dog i en bilolycka och hans son senare dog i cancer. Samtidigt har han lovat att i abortfrågan följa partilinjen och hålla sin katolska övertygelse privat – utanför politiken. Och faktum är att de demokrater som problematiserar abort känner sig alltmer ovälkomna i partiet. Det är fortfarande en öppen fråga om Biden, som dessutom anklagas för sexuella trakasserier av tidigare anställda, kan locka tillbaka dem. Att tala sig varmt om sin personliga tro – vilket alla presidentkandidater gör – räcker dock inte för dessa väljare.
Nyligen frågade jag i SEA:s podd Kjell O Lejon, professor vid Linköpings universitet som forskar på amerikansk politik och religion och aktuell med en kommande bok i ämnet (”Från Truman till Trump: Om religionens roll i Vita huset”, Artos), vem han tror kommer vinna höstens val. Hade jag frågat för en månad sedan hade han svarat Trump – ”utan tvekan”. Arbetslösheten minskade bland svarta och hispanics, ekonomin gick framåt, och Trumps popularitet ökade. Men sedan kom coronan där Trumps sätt att hantera krisen blivit kraftigt ifrågasatt, bland annat för att han initialt tonade ner allvaret med epidemin. Mycket beror nu på hur coronan fortsätter att hanteras de närmaste månaderna. Bland kristna väljare debatteras inte bara kandidaternas karaktär och var de står i olika värdefrågor, utan också deras kompetens att leda landet i liknande kriser.
Politik handlar inte bara om att hantera utmaningar för dagen, utan också om de långa linjerna. I vissa avseenden är det för tidigt att recensera Donald Trumps presidentskap. Det kan trots allt bli fyra år till. Det är dock korrekt att bilden av den evangelikala rörelsen har solkats.
Vid den årliga kristna Q Conference förra veckan diskuterade de två ledande evangelikala debattörerna och författarna, David French och Eric Metaxas, kristnas relation till Donald Trump. Det var stundom ett mycket skarpt utbyte mellan två personer med samma övertygelser kring medicinsk etik och religionsfrihet men ändå olika förhållningssätt till Trump. På många sätt illustrerade den uppmärksammade debatten den polarisering som finns bland kristna väljare. Avslutningen var dock det bästa – behovet av att se de bästa intentionerna hos varandra, inte låta politik bli en avgud och inte demonisera politiska motståndare. Detta var också ett typexempel på att det inte finns ett helt ensidigt stöd hos den evangeliska kristna gruppen för Trump.
I Europa har evangelisk kristendom definierats utifrån det reformatoriska arvet, och under senare decennier utifrån Lausannerörelsen. Evangelikal identitet, med sin betoning på Bibeln, Kristi försoning, personlig omvändelse, evangelisation och social omsorg, bör inte vara något man överlåter åt opinionsvindarna – kristna gemenskaper är trots allt tänkta att hålla betydligt längre än specifika politiska falanger.
Jacob Rudenstrand
Bitr. generalsekreterare
Denna artikel är en längre och omarbetad version av en tidigare text i Dagen.
