0 Objekt

Få debattörer tycks fokusera på huvudfrågan kring samvetsfrihet i
vården. Istället har mediediskussionen kring samvetsfrihet under den senaste veckan minst sagt havererat. Det skriver Jacob Rudenstrand.

Den svenska abortlagstiftningen från 1974 vilar uppenbarligen på svag grund. Följer man debatten om samvetsfrihet för vårdpersonal får man intrycket att ett enda domstolsbeslut skulle förvandla samtliga Sveriges barnmorskor, gynekologer och sjuksköterskor till hårdföra abortmotståndare – över en natt. Sveriges kvinnokliniker skulle kastas 100 år bakåt tiden. All modern medicin och teknik bli obrukbar. Enda hjälpmedlet vid en abort skulle vara en klädhängare och råttgift. Om man får tro Aftonbladets Eva Franchell.

Diskussionen kring samvetsfrihet i vården den senaste veckan har minst sagt havererat. Få debattörer tycks fokusera på huvudfrågan.

”Nyheten” att en amerikansk kristen lobbygrupp har stött Ellinor Grimmarks sak juridiskt och bidragit ekonomiskt, är knappast uppseendeväckande. Från svenskt håll vill RFSU påverka abortlagstiftningen i till exempel Latinamerika genom insamling av pengar, utbildning, och politisk påverkan. Vad är det demokratiskt problematiska med att få utländsk juridisk och ekonomisk hjälp i en rättegångsprocess?

Det är inte den svenska abortlagstiftningen som ska avgöras i rättegången när en barnmorska vill kunna undvika att medverka vid aborter. Snarare förutsätter samvetsfriheten att aborter är tillåtna. Den svenska abortlagen från 1974 skyddar uttryckligen samvetsfrihet för sjukvårdspersonal. Socialutskottets skrev i sitt betänkande (1974:21) att man ”förutsätter… att läkare och annan sjukvårdspersonal som av etiska eller religiösa skäl har svårt att acceptera abortingrepp, skall slippa delta i verksamheten härmed, varför någon författningsmässig reglering av frågan inte är påkallad”. Som det är idag bryter Sverige mot den egna lagens intentioner.

Erfarenheter från Norge visar på att en samvetsklausul för barnmorskor inte heller hotar abortlagstiftningen och det är därför troligt att så inte heller blir fallet med en samvetsklausul i vården när det gäller aborter. På de flesta svenska kliniker där obehagliga arbetsuppgifter, till exempel abortsituationer, uppstår kan dessa även lösas om det finns en respektfull attityd för vårdpersonalens samveten.

Alla yrkesområden som rör möten mellan människor ställs inför gränsdragningar av moralisk art. Och Sverige har idag redan ”samvetsklausuler” för olika yrkesgrupper. De journalister som ifrågasätter att Ellinor Grimmark alls borde arbeta som barnmorska, åtnjuter redan idag den sortens samvetsklausul som de vill förvägra henne. I journalistavtalets paragraf 3.3 står det: ”Medarbetare får inte åläggas att utföra uppdrag som är förödmjukande eller som står i strid med hans eller hennes övertygelse.” Den fria pressen är knappast under hot för att en journalist inte vill utföra ett specifikt uppdrag.

Tidigare valde även samvetsgranna läkare och landsting att åsidosatta lagen och följde sin inre moraliska kompass för att ge papperslösa adekvat vård.

I etikforskaren och docenten Susanne Wigorts Yngvesson bok ”Frihet till samvete” (Timbro förlag 2016) ges ett flertal exempel om hur även präster och poliser praktiskt hanterar moraliska betänkligheter i arbetet. Tänk den PR-konsult som skulle få uppdrag som rör vapenexport, tobak och pornografi men som vill avstå. Det gäller frågor som knappast kan reduceras till godtycklighet.

2011 skrev Dagens Medicin om vårdpersonals djupa obehag över sena aborter när fostren fortfarande andas och rörde på sig. ”Alla tycker det är jätteobehagligt. Folk slutar på grund av det här. Ska det verkligen vara så här?” frågade sig en sjuksköterska som ville vara anonym. SKL har så sent som i somras uppmärksammat bristen på barnmorskor.

Debatten om samvetsfrihet behöver höja sig till en värdigare nivå.

Jacob Rudenstrand
Biträdande Generalsekreterare