Att påstå att Sverige är världens mest sekulära land, är en sanning med modifikation. Trots återkommande undersökningar om att tron har förpassats till svenskens privatreligiösa kammare, dyker Gud upp i de mest oväntade sammanhang. Men ämnet är vårt kanske sista tabu, skriver Jacob Rudolfsson, Svenska Evangeliska Alliansen på Svenska Dagbladets debattsida
Sverige har en stolt tradition av att bryta tabun. Vi diskuterar hedersrelaterat våld, etik och moral, sexualitet, patriarkala strukturer, bidragsfusk. Vi är beundrade runt om i världen för vårt jämställdhetsarbete. Bra så. För något år sedan blossade även Twitter-diskussionen ”#Prata om det” upp. Manipulation, trakasserier och övergrepp på sexualitetens område, diskuterades på flera håll. Det var och är ett viktigt samtal.
Tittar man runt i Sverige tycks det snart inte längre finnas några tabun. Utom ett. Jag påminns om detta när jag läser en krönika av Aftonbladets sportjournalist Lasse Anrell (6/5). Ämnet? ”2012 Ä året då Strömbergsson gav kristendomen gult kort” om Kalmar FF:s spelare Daniel Mendes som tackade Gud efter ett kvitteringsmål Ä en målgest som kostade honom en varning.
Anrell skriver: ”Mendes utmanade god smak, han retade upp anhängare av andra religioner, mest kanske djurgårdsfamiljens egen religion, men lite verkade det nog som att det var som på en normalsvensk skolavslutning när man inte får sjunga sommarpsalmer för det kan reta upp barn med andra religioner. Gult kort till Mendes. Usch och fy. Gör aldrig om det. Varning. Svart på vitt Ä eller snarare gult, kanske Ä på att man inte får prisa Gud i Sverige.”
När Expressens fotbollskrönikör Marcus Birro nyligen diskuterade Bolton-spelaren Fabrice Muamba hjärtinfarkt i TV 4:s studio, kom han in på betydelsen av bön till Gud. Många hade nämligen bett (som i svensk översättning blev ”tänkte på”) för den drabbade fotbollsspelaren. De andra kommentatorerna överrumplades och visste inte hur de skulle hantera situationen.
Att påstå att Sverige är världens mest sekulära land, är en sanning med modifikation. Trots återkommande dödsattester om Guds död och undersökningar om att tron har förpassats till svenskens privatreligiösa kammare, dyker Fader vår upp i de mest oväntade sammanhang. Hans son är rätt så pigg han också.
Imorgon firas Jesusmanifestation i Stockholm. Ett firande som samlar tiotusentals deltagare från hela landet, olika kyrkotraditioner och kulturer. Dagen avslutas med en stor gudstjänst i Kungsträdgården, som tidigare år har samlat uppemot 25 000 besökare. Innan dess arrangerar olika kyrkor torgmöten runt om i stan; Humlegården, Medborgarplatsen, Rinkeby Torg, Rålambshovsparken Ä samt ett inomhustorg som Svenska Evangeliska Alliansen står bakom.
Temat är bland annat varför Jesus och kristen tro tycks väcka så mycket uppståndelse i Sverige. Daniel Mendes målgest är ett exempel. Carola är ett annat självskrivet exempel. Aftonbladets Lena Mellin beskrev nyligen Carolas uttryck för sin kristna tro, som ”inte friskt”, när hon hörde artisten tala i tungor i ett gammalt ljudklipp. Hört från en tidning som säger sig gilla olika. Säg det till Sydamerikas alla tungomålstalande pingstvänner.
I världens kanske mest sekulära land, är det nämligen få personer som utmanar så mycket som Jesus eller tron på honom. I panelsamtalet som äger rum i Citykyrkan medverkar nämnde Marcus Birro, journalisten Siewert Öholm, prästen och tidigare muslimen Annahita Parsan samt Johan Arenius, tidigare ordförande i ungdomsorganisationen Equmenia, med cirka 30 000 medlemmar.
Gud och Jesus lär fortsätta provocera. Vårens debattartiklar på Svenska Dagbladets hemsida om nyateismens retorik, som slog rekord i antalet kommentarer, är en fingervisning. Förra året lyfte civilminister Stefan Attefall en aning på frågan och undrade om inte en form av religiös beröringsskräck har drabbat det offentliga. Man behöver därför inte vara profet för att sia om att skolavslutningarna i kyrkan snart kommer dominera både tidningsspalter och blogginlägg.
Kanske dags att bryta ytterligare ett tabu och prata om det?
Jacob Rudolfsson, samordnare SEA
Fotnot: Artikeln har publicerats på SvD Brännpunkt
