Diskussionen om dödshjälp återkommer med jämna mellanrum – nu senast på DN Debatt (9/1) då professorerna Sumner och Tännsjö efterfrågar en offentlig och politisk debatt i ämnet. Det är ofrånkomligt att gripas av medkänsla inför de olika människoöden som författarna ger exempel på. Men samtidigt är det problematiskt att argumentera för en allmän norm utifrån enskilda fall. Det finns gott om andra enskilda fall som ger argument i motsatt riktning, skriver Stefan Gustavsson och Per Ewert i Dagens Nyheter.
För en tid sedan fick holländske Henk Reitsemas farfar diagnosen lymfcancer. Beräknad livstid var tre år. Under de första 18 månaderna skulle symptomen vara milda; under de sista 18 månaderna mer aggressiva.
Trots att dödshjälp är lagligt i Nederländerna, bad han inte att döendet skulle förkortas. När han däremot bad om smärtstillande för starka smärtor i ena benet, drabbades läkaren på hans ålderdomshem av ”medlidande” och satte Ä utan familjens vetskap – in en morfinkur med syftet att patienten skulle överdoseras och dö. Först efter en vecka uppdagades läget, men då var det försent att vända processen. Läkarens medlidande hade dödat en patient.
Även historien ger sin varning. Läkarkåren under Tredje Riket anammade anmärkningsvärt lätt tidsandan och påbuden om att göra sig av med mindervärdiga människor. Viljan att göra en ”god samhällsinsats” och bibehålla sin medicinska legitimitet vägde tyngre än samvetets röster.
Därför behöver den medicinska vetenskapen idag precis som tidigare låta sig ledas av objektiva etiska principer. Vi behöver förankras i en livets etik som kämpar för människans liv Ä utan genvägar som syftar till att utsläcka livet.
Erfarenheter från Nederländerna visar att många efterfrågar dödshjälp därför att man inte vill vara till last för sina anhöriga. Den statliga Remmelinkrapporten från 1991 visade att över 1.000 personer redan då dödats mot sin vilja eller kännedom. I författaren Anne-Mei Thens bok om eutanasins historia säger Nederländernas dåvarande hälsominister, Els Borst, som drev igenom landets dödshjälpslag 2001, att hon nu ångrar den snabba lagstiftningen. Istället för att ha gett efter för det politiska trycket skulle regeringen ha fokuserat på att utveckla den palliativa vården, menar hon. Den inställningen bör gälla även i vårt land.
Sumner och Tännsjö anser det självklart att de, som har kunnat fatta alla viktiga beslut i livet, också ska ha rätten att bestämma över det egna döendet. Läkarkårens uppgift att bota, lindra och trösta sina patienter, skulle därmed omdefinieras till att också innebära uppgiften att aktivt döda. Det är en väg som ett civiliserat samhälle inte ska ta.
Dödshjälpstanken representerar därtill en människosyn som hyllar den friska, unga och starka människan. Om det blir lagligt att aktivt döda vissa patienter, innebär det i grunden en försämring av samhällets syn på utsatta, funktionshindrade och sjuka människor. Därför är det ingen överraskning att olika förbund för funktionshindrade har tagit tydligt avstånd från dödshjälp. Så bör även den svenska lagstiftningen i fortsättningen göra.
Stefan Gustavsson, teolog och generalsekreterare Svenska Evangeliska Alliansen
Per Ewert, fil.mag. i historia och författare till ”Ecce homo – Se människan! Ett försvar för livet från början till slut”
Fotnot: För mer information om hur du beställer Per Ewerts bok ”Ecce homo – Se människan! Ett försvar för livet från början till slut”, som är fullmatad med argument mot bland annat dödshjälp, klicka här.
