ÅSIKTS- OCH YTTRANDEFRIHET I FARA. Det nya juridiska begreppet hatbrott innebär att polis och åklagare tvingas utreda gärningsmannens åsikter om
till exempel homosexualitet och islam. Hatbrottet handlar ytterst om politisk korrekthet och hotar demokratins grunder, skriver redaktör Mats Tunehag.
Brott ska bekämpas och få rättsliga konsekvenser. Därtill har vi lagar, poliser och rättsväsende. Våld och andra brott mot barn, kvinnor, män, unga, gamla, rika, fattiga, judar, svenskar, gifta, sambor, homosexuella, invandrare, buddister och alla andra är olagligt och har så varit i långliga tider. På senare år har kategorin ”hatbrott” införts och diskuterats, och inte bara i Sverige. I Stockholm har polisen ett särskilt kontor där hatbrott kan anmälas och snabbt behandlas. Det kan verka bra. Hat är inte bra och brott är inte bra – att bekämpa hatbrott måste väl därför vara bra?
Men vad handlar hatbrott egentligen om och är det förenligt med rättsprinciper samt mänskliga fri- och rättigheter? Eftersom det redan finns lagar som förbjuder våld och andra brott, varför måste vi ha en särskild kategori för hatbrott? Hatbrott innebär bland annat att det ska utrönas vilka tankar och känslor förövaren har angående vissa livsstilar eller religioner och deras utövare, men inte mot vad eller vem som helst, utan oftast gentemot muslimer och homosexuella.
Om en muslim slår sin fru är det ”bara” hustrumisshandel, men om du slår en muslim ska polis och åklagare utreda vad du tycker, tänker och känner inför islam och muslimer. Orwells tankepolis i romanen 1984 blir kusligt aktuell. Om en homosexuell slår ner dig är det ”bara” misshandel, men om du slår ner en homosexuell ska det utredas om du uttryckt missaktning för bögar, ogillar homosexualitet och lesbiska kvinnor.
Kan det betraktas som hatbrott att offentligt hävda att Pride- paraden borde förbjudas, eftersom det är en förnedrande sexualisering av det offentliga rummet, värre än H&M:s annonser? Är det hatbrott att påstå att homosexualitet strider mot Guds skapelsetanke?
Enligt ”hatbrottsprincipen” finns alltså vissa tankar, uppfattningar och känslor som är brottsliga och vissa våldsoffer som har större skyddsvärde än andra, beroende på livsstil eller trosuppfattning. Det påminner om sharialagar i islamska länder där män har mer värde inför domstol än kvinnor. Detta står i skarp kontrast till allas likhet inför lagen och är ett hot mot åsiktsfriheten, men också mot yttrande- och religionsfriheten.
I Australien har tre delstater ”toleranslagar”. Det ledde till att en muntlig framställning över islam och kristendom bedömdes som hatbrott. Pastor Daniel Scott fick kämpa i domstolar i över fem år innan han slutligen frikändes från att ha begått ”hatbrott”. Scott hade dessutom flytt från Pakistan där han riskerade dödsstraff för att ha kränkt islam. I USA finns lagförslaget 1592 som kan kriminalisera vissa tankar och yttranden, och bedöma förövare extra allvarligt om ett brott begås kopplat till dessa åsikter. FN:s råd för mänskliga rättigheter antog i mars en resolution som vill förbjuda kritik av islam; det är att likna vid ”hatbrott”.
Hatbrottsidén är att ge efter för det politiskt opportuna istället för att ta itu med våld och brott. Varje övergrepp och våldsdåd är avskyvärt, men de stora problemen finns inte i våld mot homosexuella eller muslimer. Statistiskt sett är de myggor jämfört med de stora elefanterna våldtäkter, våld mot närstående, misshandel, inbrott, stölder, med mera.
Kritiken mot hatbrottskon-ceptet handlar inte om vilka grupper som skyddas eller står utanför, utan mot konceptet som sådant. Våld ska givetvis bestraffas oavsett offrets läggning eller bakgrund eller förövarens åsikter. Polis och åklagare ska inte vara ”tankepolis”. Hatbrottslagar är utformade för att bestraffa människor för vad de tänker, tror eller säger.
En grundläggande rättsprincip handlar om det objektiva, exempelvis vad som hände i misshandeln, vem som slog vem, när och var. Hatbrottskategorin tar oss in på subjektiva områden där åsikter kan kriminaliseras, som att påstå att homosexualitet inte är medfött eller att Muhammed var en krigshetsare. Frågan är inte om påståendena är sanna eller falska, utan om man har laglig rätt att yttra dem, utan att riskera åtal, böter eller fängelsestraff. För dylika åsikter kan i sig komma att betraktas som hatbrott.
Det är bra att vara emot hat och att bekämpa brott, men hatbrottskategorin är farlig för demokratin. ”Hatbrott” handlar om politisk korrekthet och hotar yttrandefriheten.
MATS TUNEHAG
Utrikesredaktör Världen i dag
Fotnot: Tunehag är verksam i ledningsgruppen för Advocates International, ett globalt nätverk av 30000 kristna jurister i över 100 länder och global talesman i religionsfrihetsfrågor för Evangeliska Världsalliansen, som organiserar 400 miljoner kristna.
Artikeln är publicerad på Brännpunkt i SvD den 1 augusti 2007.
http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_16472896.asp
