För en tid sedan gjorde jag en bilresa genom den svenska natten. Bilradion var på och jag hamnade i ett för mig nytt program: ”P3 Tro”. Jag såg senare programledaren Li Skarin säga följande i en intervju: ”Vi är inte så sekulariserade som vi tror, det finns ett arv som inte bara handlar om kristendomen utan ett mänskligt arv och ett sökande som är djupt i oss, oavsett om vi är agnostiker, ateister eller troende.”
Resan gav mig gott om tillfällen till reflektion. Hur står det till i landet Sverige? En del beskriver vårt land med ord som avkristning och sekularisering, medan andra talar om påkristning och växande andlighet. Vad är läget egentligen? Hur förstår vi vår samtid? Jag följde den timslånga sändningen.
Sportkommentatorn Sladjan Osmanagic var en av de medverkande: ”Jag tror på många saker i livet; bland annat livet, fotboll, Gud tror jag också på. Så jag tror på det mesta.” Jag undrar om ordningsföljden är en tillfällighet – eller om det kanske uttrycker en prioritering? Det visade sig att Sladjans gudstro är inspirerad av bogomilismen, en medeltida gnostisk sekt på Balkan. Han är fascinerad av deras lära, men på frågan om vad hans tro betyder för honom svarade han: ”Jag vet inte om den betyder så mycket . Det är väl något man har med sig”.
Huvuddelen av programmet ägnades åt frågan: Vilken religion passar tjejer bäst? Intervjuer och samtal försökte kora kvinnornas religion. Frågan var hela tiden individualistisk: Vilken religion är bäst för mig? Utifrån programmet lät det som om buddhismen ligger bra till.
”Vi är inte så sekulariserade som vi tror”, säger programledaren Li Skarin. Eller handlar det kanske istället om en sekulariserad form av religion, där Gud och andlighet får vara med på våra villkor och så länge det inte utmanar oss? En religion för den oberoende människan?
Låt oss inte naivt förväxla samtidens intresse för livsåskådning och religion med att sekulariseringen därmed håller på att avta. Tyvärr är sambanden inte så enkla. Det går att odla religion också utifrån ett sekulariserat perspektiv: Vilken religion är bäst för mig? Om religion enbart utgår från den individuella människan och hennes behov, inte utifrån Gud och hans vilja, blir den ju härligt ofarlig! En form av humanism i religiös klädnad: Människan som alltings mått, nu tillämpat på religionens område. Vilket framsteg: Den sekulariserade nutidsmänniskan behöver inte överge religionen, utan kan göra om den. Total makeover!
När Jesus från Nasaret framträdde som offentlig person i Israel var hans budskap kort: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.” (Mark 1:15) Utgångspunkten handlade om fakta: Tiden för Gud att uppfylla löftena han gett till profeterna har kommit. Gud ska nu upprätta sitt herravälde på jorden. Och det kommer han att göra oberoende av om det passar vår kalender, stämmer med våra planer eller är demokratiskt beslutat. Perspektivet är gudscentrerat, inte humanistiskt. Gud är utgångspunkten, inte människan.
Utifrån Guds rikes ankomst följer sedan en utmaning: Omvänd er. Gör helt om från er självupptagna livsinriktning. Erkänn att ni är skapade av Gud och därför beroende av honom. Han är alltings mått. Den som gör det erkännandet upptäcker vad som på djupet är bäst för oss: Att låta Gud vara Gud. Först då kommer vi som människor till vår fulla rätt.
STEFAN GUSTAVSSON
Generalsekreterare
Svenska Evangeliska Alliansen
