Länge har kristna betraktats som vita, privilegierade västerlänningar. Men faktum är att kristna utgör den mest förföljda gruppen i världen, skriver Jacob Rudenstrand i Svenska Dagbladet.
Det har gått sex år sedan terrordådet i Sri Lanka då IS-anslutna självmordsbombare utförde en serie hänsynslösa attacker mot tre kyrkor under påskdagens gudstjänster. Mer än 250 personer dödades och så många som 500 skadades, de flesta katolska påskdagsfirare.
Attacken väckte starka reaktioner i omvärlden. Tysklands dåvarande förbundskansler Angela Merkel beskrev den som ”chockerande” och Indiens premiärminister Narendra Modi menade att ”det finns ingen plats för sådant barbari i vår region”. I Sverige uttryckte dåvarande utrikesminister Margot Wallström sitt deltagande i sorgen och krävde ett slut på våldet.
Men påskattackerna i Sri Lanka, som ännu inte har utretts helt eller lett till att ansvariga ställts inför rätta, var knappast överraskande. De följer snarare ett välkänt mönster. Några exempel:
Under påskdagen den 17 april 2022 i Modis Indien – samma region där det inte fanns ”plats för sådant barbari”, stormade en mobb radikala hindunationalister in i ett hem där en påskdagsgudstjänst hölls. Församlingsmedlemmarna, däribland kvinnor och barn, blev slagna med käppar i över en timme. Samma dag attackerades även andra kristna hem. Sedan 2014 har antalet attacker mot Indiens kristna mer än fyrdubblats.
I Indonesien 2021 stormade två självmordsbombare en katolsk kyrka på palmsöndagen och skadade 20 kyrkobesökare. På palmsöndagen 2017 utförde anhängare till Islamiska staten attacker mot två koptiska kyrkor och dödade minst 45 personer. Och vid påsk 2022, 2023 och 2024 utsatte islamistiska terrorgrupper i Nigeria, det land där flest kristna dödas för sin tro, kyrkor och kristna samhällen för flera massakrer.
Redan i inledningen av årets Stilla vecka kom rapporter om minst 50 dödade i ännu en massaker på kristna i Nigeria. Även den av ryskortodoxa kyrkan välsignade Putin sällar sig till detta mönster. I samband med att många kristna var på väg till Palmsöndagens gudstjänst i staden Sumy dödades flera av missiler nära kyrkan.
I Iran har regimen som vana att lagom till både påsk och jul utfärda massarresteringar av kristna. De ses som ett säkerhetshot mot landet. Bara under 2024 dömdes 96 kristna till totalt 263 års fängelsestraff. Inte ens i Sverige går exiliranier som konverterat säkra. Bland annat har en persisktalande församling i Stockholm larmat om att deras medlemmar trakasseras och man vittnar om att Irans ambassad har ögonen på dem. Att en medlem i Frälsningsarmén nu dessutom ska utvisas tillbaka till landet – samtidigt som det av Säpo utpekade säkerhetshotet, Imam Ali Islamic Center, får verka fritt – är upprörande.
Enligt organisationen Open Doors, som i över 30 år undersökt förföljelsen av kristna genom den årligen återkommande World Watch List (WWL), utsätts 380 miljoner kristna runt om i världen för allvarlig förföljelse. Det vill säga, var sjunde kristen på jorden. Och det blodiga våldet ökar.
I februari i år hittades 70 kristna dödade i en kyrka i DR Kongo. Massakern tros ha utförts av en terrorgrupp med kopplingar till IS, som får allt fler anhängare i Afrika söder om Sahara. Trots det stora antalet dödade har händelsen inte varit särskilt rapporterad i svenska medier.
Länge har kristna betraktats som vita, privilegierade västerlänningar. Förövare snarare än offer. Men faktum är att kristna utgör den mest förföljda gruppen i världen, enligt det politiskt oberoende Pew Research Center. Trots detta skapas det inga kändisupprop. Inga massdemonstrationer. För det mesta möts förföljelsen av tystnad.
Eller så beskylls solidaritet med förföljda kristna för att vara ”uppviglande” och skapa motsättningar som under Mitt kors-kampanjen. Och nyligen anklagade Socialdemokraterna i Svenska kyrkan inför årets kyrkoval dem som vill stödja förföljda kristna i världen för att ställa grupp mot grupp. Men om inte kyrkan höjer rösten för förföljda kristna, vem ska då göra det?
Jacob Rudenstrand är bitr. generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen
Artikeln publicerades även som gästledare i Svenska Dagbladet på påskdagen
