Ett av den västerländska kulturens särmärken är dess höga värdering av den enskilda människan. Varje människa har i egenskap av att vara människa ett okränkbart värde. Historiskt har denna människosyn sin starkaste förankring i Bibelns beskrivning av människan som Guds avbild. Här finns en tragisk ironi: samtidigt som denna människosyn först i vår tid fått en konsekvent tillämpning så undergrävs den nu i sina grundvalar.
Den ateistiska livssynen, som allt mer kommit att ersätta kristen gudstro, kan inte säga annat än att människan saknar egenvärde. Principiellt finns det inget människovärde; hon är endast en av otaliga biologiska livsformer på jorden. Människovärdet förändras från att vara en sanning om människan till att bli en överenskommelse mellan människor. Och alla överenskommelser kan brytas.
Helt följdriktigt diskuteras nu tanken på att få fram ”perfekta människor” genom fosterdiagnostik och selektiva aborter och samtidigt minska antalet mindre perfekta människor. Enligt Torbjörn Tännsjö bör vi ”eftersträva utjämning av intellektuella och emotionella färdigheter. Då får vi ett mer jämlikt samhälle” (Aftonbladet 23 oktober 2009). Men det är då inte en jämlikhet i värde, utan i egenskaper. Människor med fel egenskaper sorteras bort, eftersom de inte värderas lika högt som människor med rätt egenskaper, som till exempel hälsa, intelligens och skönhet. Detta synsätt utgör en radikal förändring av synen på människan och har knappast diskuteras i sådana termer sedan det tidiga 1900-talets rasbiologi. Föraktet för svaghet kan inte uttryckas tydligare.
Som kristna är vi övertygade om att varje människa, från befruktningen till dödsögonblicket, har ett okränkbart värde. Detta värde är oberoende av egenskaper och förmågor, eller brist på sådana. Vi har vårt värde i kraft av att vi är människor, skapade till Guds avbild och föremål för hans kärlek. Som kristna avvisar vi därför varje relativisering av människovärdet, varje gradering av den enskilda människan och varje utsortering av den oönskade.
I bakgrunden till denna diskussion finns förstås hela frågan om abort och vårt samhälles kluvna inställning till den ofödde. Å ena sidan är fostret enligt svensk lagstiftning en skyddsvärd individ från befruktningen, å andra sidan har vi rätt att avsluta fostrets liv av precis vilken anledning som helst. Logiken är obeveklig: Om det är rätt att abortera av vilken anledning som helst, måste det ju vara rätt att med hjälp av fosterdiagnostik abortera av speciella skäl. Selektering på grund av hälsa, intelligens, skönhet eller måste då accepteras. Den som försvarar vårt samhälles nuvarande inställning till abort har därför ingen saklig möjlighet att invända mot Tännsjös resonemang.
Utan Gud är människan ett djur bland andra. Om människan är Guds avbild förändras bilden. Som Jesus retoriskt frågade: ”Se på himlens fåglar Ä är inte ni värda mycket mer än de?”
STEFAN GUSTAVSSON
Generalsekreterare
Svenska Evangeliska Alliansen
