Så länge vi inte moraliskt problematiserar att utsläcka ofödda människors liv så hjälper det inte att sätta in förebyggande åtgärder mot aborter. Utifrån människovärdesprincipen är det alltid mer rätt att föda ett barn, än att utsläcka dess liv.
Var står kristdemokraterna – historiskt vårt mest abortrestriktiva parti – i abortfrågan idag?
Principprogrammet (Medicinsk etik 3:3) säger följande:
1) Utgångspunkten är människovärdesprincipen: kristdemokraterna hävdar det ”absoluta och okränkbara människovärdet” som gäller ”från tillblivelsen till livets slut”. Det är ”varje värdeförankrad demokratis ansvar att värna livet allt ifrån dess tillblivelse.”
2) Som människor ställs vi inför ”etiska dilemman”. Hur vi än väljer kan resultatet bli ”något som är moraliskt felaktigt.” Samtidigt understryks att detta inte får relativisera människovärdesprincipen: ”Moraliska dilemman … får inte tas till intäkt för att hävda att de grundläggande medicinsketiska principerna inte är giltiga.”
3) När det gäller abort kan staten och lagstiftaren aldrig ”ställa sig neutrala till det etiska dilemma som en abort innebär. En abort innebär att ett liv släcks.” Staten sägs ha som uppgift att ”informera, tydliggöra dilemmat, ange önskad inriktning och ge rådrum”.
4) Det långsiktiga målet ”ska vara ett samhälle där aborter inte efterfrågas”. Vägen dit går genom ”förebyggande arbete” för att ”minska oönskade graviditeter, samt att erbjuda bästa möjliga stöd för att inte praktiska, ekonomiska eller sociala svårigheter ska utgöra hinder för att fullfölja graviditeten”.
Allmänt uttrycks här en abortrestriktiv hållning, byggd på människovärdesprincipen. Men tillämpningen i abortfrågan är problematisk. Två dörrar öppnas för en relativisering av människovärdet.
Dörr nummer ett öppnas genom en allt för vag definition av vad som utgör ett etiskt dilemma. Det sägs vara situationer när alla alternativ är ”moraliskt felaktiga” och ”i någon mening blir fel”. Abort blir ett etiskt dilemma genom att ”rätten till liv och de blivande föräldrarnas situation” ställs mot varandra. Men det är en bestämning av etiskt dilemma som vi inte accepterar i andra sammanhang. Vi lägger inte födda barn i ena vågskålen och föräldrarnas situation i den andra vågskålen och kallar det ett etiskt dilemma – än mindre löser det genom att utsläcka barnens liv. Barnens människovärde väger alltid tyngre än föräldrarnas situation.
På liknande sätt är det med en graviditet. Den kan försätta föräldrar i en svår situation där det ”i någon mening” blir fel, socialt eller ekonomiskt, för föräldrarna att föda barnet. Men det är inte därmed ”moraliskt felaktigt” att föda det barn man själv är upphov till.
Vi vet dessutom att många kvinnor plågas av skuldkänslor efter en abort, medan kvinnor som valt att föda aldrig talar om skuld för att de valde livet. Om abort vore ett etiskt dilemma kunde vi förvänta oss en jämn fördelning av skuldkänslor mellan de båda grupperna – och inte som nu ensidigt bland dem som gjort abort.
Ett verkligt etiskt dilemma föreligger först när lika stora värden står mot varandra och inte samtidigt kan bejakas. Men föräldrarnas livssituation är inte ett lika stort värde som barnets liv, varken under eller efter graviditeten. Därför är en graviditet inget verkligt etiskt dilemma. Principprogrammet behöver därmed stramas upp med en hållbar definition av etiskt dilemma.
Dörr nummer två öppnas när det sägs att det inte är ”rimligt att någon annan än kvinnan under graviditetens första fas fattar det avgörande beslutet” om abort. Detta följer av den felaktiga definitionen av abort som etiskt dilemma. Sådana har ju inga generella svar utan löses individuellt. Men om vi har vårt värde från tillblivelsen, som partiprogrammet på andra ställen säger, så finns det ett generellt svar: Vi är skyddsvärda individer också som foster. Det rimliga blir då att värna både kvinnans och barnets liv.
En graviditet involverar alltid tre människor: mamma, pappa, barn. Den avgörande frågan kan inte vara vem av dem som är den rimligaste beslutsfattaren om barnets liv – utan vilket beslut som är rimligt! Det handlar om en liten människa. I normalfallet – och den fria aborten bygger på normalfallet och inte på specialfall som våldtäkt – måste det riktiga beslutet vara att mamma och pappa tar ansvar för det liv de är upphov till.
Självklart har varje kvinna rätt till sin egen kropp, men samma rätt har också fostret. Argumentet om rätten till sin kropp är intressant nog ett argument för en abortrestriktiv hållning.
Resultatet av detta – abort som etiskt dilemma och kvinnan som ensam beslutsfattare – är att människovärdet undergrävs och principprogrammet motsäger sig självt:
Livet värnas inte från dess tillblivelse och staten ställer sig neutral till att oföddas liv utsläcks.
I förlängningen leder detta till att förebyggande åtgärder blir kraftlösa, vilket vi nu har 30 års erfarenhet av. Så länge vi inte moraliskt problematiserar att utsläcka ofödda människors liv, hjälper det inte att förebygga. Om abort är ett etiskt dilemma – en situation där det inte finns rätt eller fel utan enbart individens fria val – är det svårt att förorda det ena alternativet och förebygga det andra. Men utifrån människovärdesprincipen är det alltid mer rätt att föda det barn man är upphov till, än vad det är att utsläcka dess liv. Det behöver få ett mer konsekvent genomslag i kd:s principprogram.
STEFAN GUSTAVSSON
Generalsekreterare
Svenska Evangeliska Alliansen
Artikeln finns att läsa på www.dagen.se
