I dag firar vi Europadagen. Den 9 maj 1950 lade Frankrikes dåvarande utrikesminister, Robert Schuman, fram den så kallade Schumanplanen. Förslaget om att Frankrikes och Tysklands kol- och stålindustrier kunde samarbeta lade grunden till vad som idag är EU. Ett – efter två världskrig – sargat Europa kunde enas och läkeprocessen påbörjas. Ett kommande svenskt beslut riskerar dock så split i denna enhet.
Under hösten definierade Europarådet varje vårdanställds rätt till samvetsfrihet i resolution 1763 (2010). Sjukhus och vårdanställda är till exempel fria att välja ifall de vill utföra aborter eller inte. Ingen medlemsstat får tvinga sina medborgare att utföra en handling inom ramen för sjukvården, som strider mot deras samveten.
På onsdag ska riksdagen debattera och besluta om ett betänkande från utrikesutskottet som vill det motsatta. ”Utskottet förhåller sig kritiskt till innehållet i resolution 1763 (2010) och anser att delegationen bör verka för att åstadkomma en förändring av denna resolution”, heter det i utskottsbetänkandet. Kort sagt, samvetsfriheten ska inskränkas.
Samvetsfriheten är en självklar, och av både Europarådet och FN, fastslagen rättighet. I artikel 18 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna står det att ”var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet”. Men röstar riksdagen igenom utrikesutskottets betänkande frångår Sverige medvetet denna viktiga princip. Medan resten av Europa tillerkänner frågans komplexitet kliver Sverige över gränsen genom att ställa orimliga krav på hur andra länders medborgare väljer att följa sina samveten.
Hanteringen av samvetsfrihetsfrågan i riksdagens utrikesutskott vittnar dessutom om en machiavellisk syn på den europeiska gemenskapen. Med brist på ett mer nyanserat begrepp kan det faktum att Sverige väljer att driva en inskränkning av samvetsfriheten inom vården på europeisk nivå, liknas vid svensk nykolonialism. På hemmaplan talar politiker sig varmt om att flytta besluten från Bryssel närmare vardagsrummen och de små gemenskaperna. På bortaplan ska besluten fattas kollektivt. Ovanifrån. Och utan folklig förankring.
Detta stärker inte demokratin. Det speglar inte Schumans tankar om den europeiska gemenskapen som byggd på bland annat subsidiaritet. En inskränk samvetsfrihet för inte Europa närmare.
Samtidigt ligger samvetsfriheten i linje med en liberal ideologi. Om nu liberaler anför argumentet att den gravida kvinnan har rätt till sin kropp om hon beslutar sig för att göra en abort, varför då inte hävda läkarpersonalens rätt? Gynekologen som inte vill utföra en abort bör därför också ha rätt att bestämma vad hans eller hennes kropp används till. En doktorsavhandling från Umeå Universitet visar nämligen att en majoritet av svenska gynekologer är för en samvetsklausul. Samtidigt är Sverige idag ett av få länder som inte har någon samvetsfrihet i vården.
Inför EU-valet 2009 uttryckte en av Folkpartiets kandidater, Anders Ekberg, en skepsis mot att driva Sveriges abortliberala politik på europeisk nivå. För detta fick han givetvis kraftig kritik från RFSU. Till saken hör att Ekberg ställer sig bakom den svenska abortlagstiftningen, men han ansåg att vissa av frågorna borde avgöras närmare medborgarna.
Försök inte tvinga på Europa ett kontroversiellt åsiktspaket, är kontentan av lärdomen. Det skapar ingen grannsämja.
