Hur ska vi gruppera mänskligheten? Hur många sorters människor finns det egentligen? Ett svar är förstås att det finns lika många sorters människor som det finns människor. Alla är vi unika individer som inte ska sudda ut vår individualitet för att klämmas in i ramar som andra utformat.
Ett annat svar utgår från vårt behov av tillhörighet och identifikation. Vi identifierar oss med en viss grupp människor, utifrån språk, historia, religion, kultur, geografi, intresse med mera. Människan är en social varelse med ett okuvligt gemenskapsbehov. Från det följer många olika mänskliga grupperingar.
Vad är det kristna svaret på frågan: I vilka kategorier ska vi gruppera mänskligheten? Bibeln ger oss i grunden endast tre kategorier att betrakta människan utifrån.
För det första är människan skapad av Gud, som man och kvinna, till att vara hans avbild. Det gäller universellt. Alla människor, oavsett individuella egenskaper och egenheter, har identisk status som skapade av Gud till hans avbild.
För det andra har människan gjort uppror mot sin Skapare och förlorat härligheten från Gud. Det gäller universellt. Alla människor, oavsett personliga egenskaper och egenheter, är utifrån sig själva separerade från Gud och trasiga i sitt inre. Bibeln betecknar oss alla helt oblygt som syndare.
För det tredje bjuds människan tillbaka till gudsgemenskap genom tron på Jesus Kristus. Den inbjudan är universell. Gud vill att ”att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen” (1 Tim 2:4). Jesus ”är det offer som sonar våra synder och inte bara våra utan hela världens.” 1 Joh 2:2 Missionsbefallningen lyder därför: ”Gå … ut och gör alla folk till lärjungar.” Matt 28:19
Inbjudan till gudsgemenskap är universell, medan den faktiska gemenskapen med Gud är personlig och ges till den som omvänder sig och i tro tar emot Jesus. Den tredje kategorin utgörs alltså av syndare som genom tron på Jesus blivit förlåtna och födda på nytt.
Det är väsentligt för oss som kristna att inte oreflekterat ta över andra kategoriseringar, vilka är främmande för vår tro. Den pågående debatten om homosexuella får vara med i den kristna församlingen är ett sådant exempel. Diskussionen bygger på kategoriseringen av människor som heterosexuella respektive homosexuella. Frågan får kollektiv karaktär: Är den eller den gruppen, med det eller det specifika kännetecknet, välkommen i församlingen?
För Nya testamentet är det ett totalt främmande perspektiv.
Oavsett begåvningar och brister, lidelser, lustar och läggningar, möjligheter och misslyckanden är vi älskade och välkomna till Guds församling. Den består för övrigt enbart av syndare; förlåtna syndare. Hur vi förstår oss själva ur sexuell synvinkel – hetero, homo, bi eller trans; asexuella eller metrosexuella; promiskuösa eller impotenta; monogama, polygama eller polyamorösa – är utan relevans för frågan om man är välkommen. Jesus har sagt: ”den som kommer till mig skall jag inte visa bort” (Joh 6:37). Detsamma ska hans församling säga.
Men den som kommer till Jesus möter inte enbart bejakelse, utan också utmaning att omvända sig från synd och börja vandra i enlighet med Guds vilja. Det går inte att följa Jesus om man själv fortsätter att gå åt andra hållet.
Den kristna församlingen inbjuder alla, samtidigt som den utmanar alla att omvända sig. Paulus skräder inte orden när han skriver till församlingen i Korinth: ”Har ni glömt att ingen orättfärdig skall få ärva Guds rike? Låt inte bedra er. Inga otuktiga eller avgudadyrkare eller horkarlar eller män som ligger med andra män, inga som är tjuvaktiga eller själviska, inga drinkare, ovettiga och utsugare – ingen sådan får ärva Guds rike. Så har somliga av er levt, men ni har låtit tvätta er rena, ni har helgats och gjorts rättfärdiga genom herren Jesu Kristi namn och genom vår Guds ande.” 1 Kor 6:9-10
Synd, på sexualitetens område likaväl som på andra områden, hade präglat församlingsmedlemmarna innan de mötte Jesus. Men de hade renats, helgats och gjorts rättfärdiga och kallats till ett nytt liv. Att obekymrat fortsätta det tidigare livet – att bejaka och välsigna det – var enligt Paulus inget alternativ, ingen förhandlingssak, inte en fråga om öppenhet och mångfald. Det var oförenligt med Guds rike. Som det står skrivet: ”Sträva efter … den helgelse utan vilken ingen får se Herren” (Hebr 12:14). Kamp och misslyckande känner alla kristna till. Brister och trasighet finns hos oss var och en. Erbjudande om nåd och nystart behöver vi kontinuerligt. Men vi tror inte på syndernas tillåtelse, utan på syndernas förlåtelse; genom omvändelse och tro. Som Jesus säger efter sin uppståndelse: ”Detta är alltså vad skriften säger: Messias skall lida och uppstå från de döda på tredje dagen, och syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. Ni skall vittna om allt detta.” Luk 24:46-48
Gemenskap med Jesus innebär att bli utmanad i sitt sätt att leva. Medlemskap i en kristen församling – måste inte det också innebära att bli utmanad i sitt sätt att leva?
Utifrån den kristna trons egna kategorier är inte frågan vem som är välkommen till församlingen, utan vad som är Guds vilja med människans liv.
STEFAN GUSTAVSSON
Generalsekreterare
Svenska Evangeliska Alliansen
