0 Objekt

Efter det brutala mordet på 25-årige Lee Rigby av två män som visat sig vara islamister, har tidigare premiärministern Tony Blair tagit bladet från munnen och efterfrågat en öppet samtal om radikal islam. Jacob Rudolfsson skriver om svenska försök föra debatten vidare.

Förre brittiske premiärministern Tony Blair skriver i söndagens Daily Mail om det brutala mordet på den 25-årige soldaten Lee Rigby av två radikaliserade islamister för två veckor sedan:

”Ideologin bakom mordet på Lee Rigby är mycket farlig. Varför erkänner vi det inte?”

Han poängterar att det inte är ett problem med muslimer Ä de flesta skulle chockas av mordet på Lee Rigby.

”Men det finns ett problem inom islam – från anhängarna av en ideologi som är en strömning inom islam. Och vi måste lägga den på bordet och vara ärlig om det. Naturligtvis finns det kristna, judiska, buddhistiska och hinduiska extremister. Men jag är rädd att denna strömning inte är isolerad till några extremister. I dess kärna finns en uppfattning om religion och om samspelet mellan religion och politik som inte är förenlig med pluralistiska, liberala, och öppna samhällen.”

Blair ställer viktiga frågor. I ett alltmer pluralistiskt samhälle måste vi hitta verktyg för att leva med varandras olikheter. Vi får varken hamnar i ett dike där religiösa övertygelser förbjuds i det offentliga rummet (där Sovjetdiktaturen kan ses som ett exempel) eller i det andra diket där en religion dominerar på bekostnad av andra (mullornas Iran är ett sådant exempel).

Vi måste inse att det handlar människors världsbild, menar Tony Blair. Men vi gör det inte, tillägger han. Detta får som resultat att de som bär på den extremistiska världsbilden tror att vi som inte säger något är svaga och extremisterna blir därför styrkta i sin övertygelse. Det andra resultatet blir att de många muslimer som känner till problemet Ä och lider av det Ä förlorar mod.

I sin bok ”Islamister og naivister” (2007), gör de bägge makarna Ralf Pittelkow (politisk kommentator på Jyllandsposten) och Karen Jespersen (tidigare minister i regeringar ledda Socialdemokraterne och Venstre) skillnad mellan två sorters islamism som både är i konflikt med och samspelar med varandra; den våldsamma (där Lee Rigbys mördare är ett tydligt exempel) och en islamism med politiskt arbetssätt (Muslimska Brödraskapet nämns i boken), som därmed tar rollen som den moderata rösten – på bekostnad av de muslimer som vill leva i ett fritt och öppet samhälle.

I Sverige har journalisten Evin Rubar, med kurdisk ursprung, som bland annat gjort dokumentärfilmen ”Slaget om muslimerna”, beskrivit Islamiska förbundet (IFiS) som ”det Muslimska brödraskapeti Sverige” samt att man vill ha Sharia som lag.

Oavsett religiös och ideologisk inriktning inom förbundet, har den en problematisk historia bakom sig; Mahmoud Aldebe, som tidigare har varit styrelseledamot i förbundet, riktade redan 2006 i ett brev till samtliga riksdagspartier krav på särlagstiftning för muslimer. I mars 2011 avslöjade DN att IFiS bjudit in Salah Sultan som gjort sig känd för att sprida påståenden om judiska ritualmord och om en påstådd judisk världskonspiration (liknande inbjudningar har fortsatts göras). I dokumentären ”Slaget om muslimerna”, sa nuvarande riksdagsmannen Abdirizak Waberi (M), som även varit ordförande för IFiS att han vill leva i en islamisk stat i vilken politiken styrs efter koranen. I vintras var IFiS medförfattare till en skuggrapport till FN om diskriminering av svenska muslimer. Rapporten ville bland annat att Justitiekanslern skulle ges befogenhet att göra inskränkningar i yttrandefriheten. I samband med Omar Mustafa-affären skrev förra riksdagskvinnan Nalin Pekgul (S), själv muslim, i DN att förbundet ”är en islamistisk organisation med starka kopplingar till Muslimska brödraskapet i Egypten”.

Det finns givetvis aktuella försök att diskutera islam i Sverige.

I tankesmedjan Frivärlds nyutgivna rapport ”Islam Ä ett hinder för frihet i Guds namn?”, gör islamologen Eli Göndör en mycket god gärning genom att redovisa statistik från det välrenommerade Pew Research Center om den stora variationen i hur muslimer tillämpar sin tro. Han slår även hål på myten om ett nära förestående ”Eurabia” genom att visa att antalet muslimer inte är liktydigt med en islamistisk stat.

Samtidigt är rapporten mer en sociologisk kartläggning än en ideologisk genomgång. Därmed landar han i slutsatsen att förtrycket i många muslimska länder beror på bristen av fungerande institutioner och inte på idéer inom islam. Men det är som att fråga vad som kom först; hönan eller ägget? Fungerande institutioner beror ju på vilken syn på samhället människor har.

I litteraturvetaren Carl Rudbecks essä ”Islam och liberalismen”, som gavs ut av Timbro i våras, förs en intressant diskussion om och hur islam kan rymmas i ett liberalt samhälle och ändå vara trogen sina centrala dogmer. Tyvärr gör Rudbeck ett antal misstag i historiebeskrivningen när han jämför med det i hans ögon problematiska förhållandet mellan den kristna tron, liberalismen och staten. Detta gör att mycket av hans övriga resonemang brister. Här har historikern Rodney Stark visat att kristendomens betydelse för demokrati och frihet är större än Rudbecks essä ger sken av (se t.ex. ”The Victory of Reason”).

Behovet av en fortsatt diskussion kvarstår, både om islam och hur vi lever med varandras olikheter.

Till exempel behöver man diskutera om en persons beteende är en rimlig tillämpning av hans eller hennes livsåskådnings urkund och/eller upphovsman? Jesus förkastade sina efterföljares politiska förhoppningar och sa att hans rike är ett annat sorts rike. Muhammed var en politisk och militär härförare.

För kristna finns det starka skäl att agera som konstruktiva samhällsmedborgare; både ha en öppen och kärleksfull attityd men också våga ställa kritiska och nyfikna frågor om idéinnehållet i islam.

Christine Schirrmacher, professor i islamologi vid Bonns universitet, och talesperson åt Evangeliska Världsalliansen, skriver i ett våra senaste SEA Papers: ”Vi kan inte komma ifrån att vi måste börja tänka i nya termer, och försöka hitta nya lösningar för att leva tillsammans. Kristna borde fundera på hur de vill hantera utmaningen från islams närvaro i Europa, odla relationer och ta reda på mer om islam, samt bjuda in sina muslimska grannar att möta ,fredsfursten,.”

Jacob Rudolfsson, SEA