Den mer komplicerade resa som tidigare var förbehållen ett fåtal förs genom transideologin över på en större grupp, med ett onödigt experimenterande, och i många fall en ökad psykisk ohälsa, som följd. De flesta av oss mår helt enkelt inte bra av budskapet att vår biologi inte säger något om vilka vi är, skriver SEA:s generalsekreterare Olof Edsinger i en artikel som även har publicerats på GP Debatt och väckt mycket uppmärksamhet.

Transpersoners utsatta situation har fått stor uppmärksamhet de senaste åren. I grunden är detta något bra. Men den radikala omdefinieringen av kön och könsidentitet som delar av denna grupp vill införa är ändå djupt problematisk. Om den tar över riskerar den att skapa stor förvirring bland våra barn och unga.

För den som har missat det pågår just nu en hätsk debatt på några av Sveriges tyngsta kultursidor. På ena sidan står de traditionella feministerna, tydligast företrädda av Kajsa Ekis Ekman och Ebba Witt Brattström. På andra sidan står en skara individer som i olika grad identifierar sig med transrörelsen och dess ideologi Ä däribland Maria Ramnehill här i GP.

Att tranståget och feministtåget skulle hamna på kollisionskurs kom i sig inte som någon överraskning. Feminismen har ju sitt existensberättigande i att det finns något sådant som biologiskt kön, samtidigt som många av dess företrädare fokuserar på hur kvinnor ska kunna frigöra sig från könsroller och strukturer som begränsar deras frihet. Transrörelsen, däremot, förlägger könet till det psykologiska eller metafysiska planet. Den som definierar sig själv som man eller kvinna ska därför fullt ut betraktas som sådan Ä oberoende av biologi, reproduktiva organ, kromosomer och hormoner.

Men det finns också en annan skillnad mellan dessa grupper, som borde vara föremål för ett mer ingående studium. Denna skillnad har med kollektivet kontra individen att göra. Den klassiska feminismen har ju till stora delar varit en kollektiv rörelse. Man har solidariskt velat kämpa för kvinnor som grupp, och i den kollektiva analysen (könsmaktsordning, strukturella orättvisor) har man eftersträvat lösningar som allmän rösträtt och lika lön för lika arbete.

Stora delar av transrörelsen, däremot, står för en radikal individualisering. Självklart finns det även här en form av grupptillhörighet, men centralt för transideologin är som sagt rätten till själv-identifiering. I hela västvärlden ställer man därför krav på att alla ska få definiera sin könsidentitet på egen hand, utan inblandning av medicinsk eller psykologisk expertis.

Detta, i sin tur, gör transideologin farlig. Dock inte främst för de personer som får diagnosen könsdysfori. Medicinskt transsexuella är trots allt en liten grupp, och långt ifrån alla som får denna diagnos är faktiskt anhängare av transideologin. Nej, det stora problemet är vad som sker när transrörelsens syn på kön Ä ofta i allians med den lika radikala queerrörelsen Ä sipprar ned till våra barn och unga.

För saken är ju den att det i dag har blivit “inne” att inte vara säker på sin egen könsidentitet. Remisserna till sjukvårdens utredare på området ökar lavinartat, och när vanliga svenska skolbarn ska fylla i enkäter kan uppemot en tredjedel isamma klass kryssa för “annan” i stället för “kille” och “tjej” Ä sannolikt för att de har lärt sig att man inte ska vara för säker i dessa frågor. Samtidigt lobbar normkritiska queerideologer för att få bort allt tal om “binära motsatser” (däribland manligt och kvinnligt) ur förskolans och skolans värld. Som alternativ uppmanas man att själv botanisera i den rika floran av identiteter Ä på Facebook finns i dag hela 70 sådana att välja bland.

Så Ä vad är problemet? Jo, för de flesta svenskar är det fortfarande en självklarhet att majoriteten identifierar sig med sitt biologiska kön, och även med en könsidentitet som knyter an till detta. Lika självklart är det att en minoritet har ett betydligt mer komplicerat förhållande till dessa frågor, av vilka vissa också landar i en annan identitet och/eller sexuell läggning än man, kvinna och heterosexuell.

Det som händer när transideologin generaliseras är dock inte bara att den slår undan benen för den traditionella feminismen. Det är också att den förstärker osäkerheten hos väldigt många barn och unga Ä individer som redan befinner sig i en känslig utvecklingsfas. Den mer komplicerade resa som tidigare var förbehållen ett fåtal förs på så sätt över på en större grupp, med ett onödigt experimenterande, och i många fall en ökad psykisk ohälsa, som följd. De flesta av oss mår helt enkelt inte bra av budskapet att vår biologi inte säger något om vilka vi är.

Den tyske filosofen Immanuel Kant blev på sin tid känd för sitt kategoriska imperativ. Ett sätt att formulera detta är: “Handla alltid på ett sådant sätt att din handling kan upphöjas till allmän lag.” Just denna etiska princip undergrävs i dag genom trans- och queerideologin. I sin radikala individualisering av de frågor som har med kön och könsidentitet att göra, förlorar man den större bilden ur sikte. Genom att hela tiden utgå från minoritetens önskemål och behov, skapar man förhållningssätt som vare sig kan eller bör upphöjas till “allmän lag”. Vad som för en liten grupp upplevs som en befrielse, riskerar därmed att bana vägen för en folkhälsomässig katastrof.

Olof Edsinger
Generalsekretare

Fotnot: Debattartikeln i GP ledde även till ett antal repliker. Olofs slutreplik finner du här. Läs gärna även denna artikel i Dagen av en mamma till ett barn som brottas med transfrågan.