I kyrkans år har vi nu trätt in i Trefaldighetstiden, där vi får fördjupa oss i livet med Gud som Fader, Son och helig Ande. Samtidigt firar många muslimer Ramadan, utifrån en helt annan förståelse av Guds väsen. Så vad säger egentligen den kristna tron om treenigheten, och hur relaterar detta till islams sätt att tala om Allah? Om detta skriver SEA:s Olof Edsinger i sommarens första nyhetsmail.

Mötet med islam, eller med före detta muslimer, har skapat en helt ny frontlinje för den kristna evangelisationen och apologetiken i Sverige. Detta är något vi i allt högre grad behöver ta hänsyn till också i vår traditionella kristna förkunnelse.

Jag kommer aldrig att glömma mitt möte med den tidigare ordföranden i Uppsalas moské, där denne beskrev hur han hade fått den muslimska synen på Bibeln bekräftad av Svenska kyrkans ledning. Han berättade att han hade läst vad dåvarande ärkebiskopen KG Hammar hade skrivit, och även pratat med domprosten i Uppsala domkyrka, och från båda dessa fått höra att Bibeln innehåller ett stort antal fel och brister. Detta, sa han till mig, är precis vad islam lär när man säger att Bibeln Ä och särskilt Nya testamentet Ä har ändrats av den kristna kyrkan.

För mig var detta något av en ögonöppnare. Jag har aldrig varit någon anhängare av KG Hammars liberala kristendomsprogram, men inte ens han har nog som ambition att förse muslimska predikanter och missionärer med ammunition mot den kristna tron. Att så ändå blivit fallet är förstås djupt tragiskt. Det illustrerar också min övergripande poäng: I dagens Sverige behöver vi tänka in även det muslimska perspektivet när vi formulerar oss i teologiska frågor.

Den senaste utgåvan i SEA:s skriftserie Brytpunkt är den före detta shiamuslimen Omid Pasbakhshs bok Islam och kristen tro: En granskning och jämförande studie. Titeln i sig säger ganska mycket om vad boken handlar om, och om man läser den från pärm till pärm får man en hel del kunskap om Muhammed, Koranen och islam i allmänhet.

Men faktum är att man även får en hel del insikter om den kristna tron. Ett av de avsnitt som ur det här perspektivet är mest intressanta är Pasbakhshs text om treenigheten. Jag vet inte hur ofta du själv brukar fundera på hur det går ihop att vår Gud samtidigt är både tre och en, men den som kan sin kyrkohistoria vet att detta var en stor och viktig fråga i den tidiga kyrkan. Alla de klassiska kristna trosbekännelserna ägnar därför betydande utrymme åt frågan, och mest utförlig är den athanasianska trosbekännelsen. Det är fascinerande att läsa detaljerna i vad som finns formulerat i denna:

Men detta är den allmänneliga kristna tron: att vi dyrka en enda Gud i tre personer och tre personer i en enda gudom, i det att vi varken sammanblanda personerna eller söndra det gudomliga väsendet.

En är nämligen Faderns person, en annan Sonens och åter en annan den Helige Andes. Men Faderns och Sonens och den Helige Andes gudom är en enda, lika i ära och lika i evigt majestät.

Sådan Fadern är, sådan är Sonen och sådan även den Helige Ande. Oskapad är Fadern, oskapad Sonen och oskapad den Helige Ande. Omätlig är Fadern, omätlig Sonen och omätlig den Helige Ande.

Evig är Fadern, evig Sonen och evig den Helige Ande, och likväl icke tre eviga, utan en enda evig, såsom icke heller tre oskapade eller tre omätliga, utan en enda oskapad och en enda omätlig.

Sammalunda är Fadern allsmäktig, Sonen allsmäktig och den Helige Ande allsmäktig, och likväl icke tre allsmäktiga, utan en enda allsmäktig.

Så är Fadern Gud, Sonen Gud och den Helige Ande Gud, och likväl icke tre Gudar, utan en enda Gud. Så är Fadern Herre, Sonen Herre och den Helige Ande Herre, och likväl icke tre Herrar, utan en enda Herre.

Ty såsom vi av den kristna sanningen nödgas att bekänna varje person för sig både såsom Gud och Herre, så förhindras vi av den allmänneliga kristna tron att nämna tre Gudar eller Herrar.

Fadern är av ingen gjord eller skapad eller född. Sonen är av Fadern allena Ä icke gjord eller skapad Ä utan född. Den Helige Ande är av Fadern och Sonen Ä icke gjord eller skapad eller född Ä utan utgående.

Därför är det en enda Fader, icke tre Fäder, en enda Son, icke tre söner och en enda Helig Ande, icke tre Heliga Andar. Och bland dessa tre personer är ingen den förste eller den siste, ingen den störste eller den minste, utan alla tre personerna äro sinsemellan lika eviga och lika stora, så att i allt, såsom ovan sagts, de tre personerna böra dyrkas i en gudom och den enda gudomen i de tre personerna.

Den, som vill bliva salig, han skall tänka så om de tre personerna i gudomen.

I vår tid står den här typen av preciseringar inte särskilt högt i kurs. Vi vill helst ha den “snabba och enkla” versionen, och detta behöver förstås inte alltid vara fel. Viktigast är ju ändå att vi har det första som står i denna bekännelse klart för oss: att Gud är tre personer i ett och samma väsen, och att det därför bara finns en Gud Ä men att såväl Fadern som Sonen och Anden är en del av detta gudomliga väsen.

Samtidigt finns det ett antal bilder som brukar användas för att förklara treenighetsläran, till exempel i kyrkans konfirmandundervisning. Det kan handla om bilden av treenigheten som en treklöver, som H2O i formerna is, vatten och ånga eller som 1 x 1 x 1 = 1. Personligen vill jag inte avfärda dessa bilder rakt av Ä ibland kan det vara värt en liten förenkling för att hjälpa människor att ta in det ogreppbara. Men det är samtidigt nyttigt att lyssna in vad Omid Pasbakhsh har att säga om dessa och liknande bilder. Från ett muslimskt perspektiv är det nämligen så att dessa har brister som en “vanlig svensk” inte är så van att behöva reflektera över.

Pasbakhshs grundläggande invändning är att det alltid leder fel när vi försöker likna treenigheten vid något skapat. Till Guds radikala annorlundahet hör trots allt att han inte är en del av skapelsen. Det är också därför som det är möjligt för Gud att vara tre personer i ett väsen. “Det går ju inte ihop!”, kan vi förvisso tänka med referens till hur det fungerar för oss människor. Men då glömmer vi att Gud själv inte tillhör kategorin “människa”. Han tillhör inte ens kategorin “skapad”! Att vi som skapade varelser kan ha svårt att förstå Guds väsen säger därmed ingenting om honom som med den athanasianska trosbekännelsens ord är både oskapad och evig Ä och dessutom omätlig.

Vilka är då Pasbakhshs invändningar mot ovanstående bilder? I fråga om treklövern påpekar han att bilden bara fungerar om varje blad i treklövern också är hela klövern, eftersom Gud är odelbar och inte kan delas in i olika delar. I fråga om H2O påpekar han att personerna i treenigheten är distinkta och inte kan övergå i varandra; han påpekar också att det är felaktigt att jämföra Gud med opersonliga fenomen eftersom kärnan i treenigheten är att Gud alltid har existerat som tre personer i relation till varandra. I fråga om den matematiska bilden skriver han lite krasst: “Om talet ,1, representerar ,en person, i treenigheten, då är ,1 + 1 + 1 = 3,, för läran säger att Sonen och Anden och Fadern utgör tre distinkta personer, inte en! Om talet ,1, står för ,en Gud, då är den rätta matematiska presentationen (enligt läran om treenigheten) att ,1 = 1,, för läran säger inte att det finns tre gudar som tillsammans utgör en Gud! Oavsett vad ettorna i det matematiska uttrycket representerar så är uttrycket inte en beskrivning av treenigheten.”

Men är inte detta bara teologiskt finlir? Nja, inte om man utgår från ett muslimskt perspektiv. Centralt för den muslimska gudsbilden är tahweed, som innebär att Allah är en transcendent och odelbar enhet (eller monad). Att Allah är transcendent innebär att han är högt över sin skapelse och därmed omöjlig att ha en intim och personlig relation till; det är vidare omöjligt att bli “uppfylld” av Allah. Att Allah är en monad innebär att han primärt kännetecknas av sin enhet Ä och den kristna treenighetsläran blir följaktligen hädelse ur muslimsk synvinkel.

Just därför är det också viktigt att våra förklaringsbilder för Gud inte väcker anstöt på fel sätt. Bilder som liknar Gud vid något i skapelsen, eller som banaliserar hans väsen på ett otillbörligt sätt, kan i många fall vara kontraproduktiva. Om vi vill använda oss av bilder för att förklara treenigheten för en nuvarande eller före detta muslim bör vi därför välja bilder som lägger “anstöten” på rätt ställe.

Som bra (om än inte fullkomliga) exempel nämner Omid Pasbakhsh särskilt 1) den av Gud som en familj där Fadern och Sonen i evighet har haft en kärleksfull relation i den helige Ande, 2) att Gud är en ande som kan kännas genom personerna Fadern, Sonen och den helige Ande samt 3) att vi kan uppleva treenigheten på liknande sätt som vi upplever solen när vi känner dess värme (solen, solens ljus och värmen som ljuset ger blir då till en motsvarighet till treenighetens tre personer).

Även dessa bilder har förstås sina brister, men de har den fördelen att de leder associationerna i en konstruktiv riktning: bort från skapelsen och mot bilden av Gud som ett relationellt väsen vars gemenskap kan upplevas på ett personligt och familjärt sätt av oss människor Ä alltså just de saker som islam säger inte gäller för Allah. Detta utan att förneka den sanning som alla monoteistiska religioner delar och som säger att Gud är en.

I kyrkans år har vi nu trätt in i den så kallade Trefaldighetstiden. En tid så god som någon att meditera över dessa och andra sanningar om vår Herre!

Olof Edsinger
Generalsekreterare