0 Objekt

Ingen förnekar existensen av mångfald i den tidiga kyrkan. Den avgörande frågan gäller bedömningen av den. Vad är mångfaldens upphov och hur ska församlingen förhålla sig till den?

När debatten om det gnostiska Judas evangelium nu börjar avklinga konstaterar jag att både Ola Eriksson (31/5) och Per Beskow (7/6) är tydliga i sin bedömning att textens innehåll inte är kristet. Det var just det som var min poäng från första början. Debatten har sedan flyttat fokus från Judas evangelium till frågan om mångfald i kyrkan – ett område där Ola Eriksson raljant tillskriver mig ett antal uppfattningar jag inte har. Hans resonemang bygger troligen på ett missförstånd. Låt mig förklara vad jag menar.

De tidigaste källorna om den kristna kyrkan är Paulus brev, skrivna under en period av mindre än tjugo år, från cirka år 50 till mitten av 60-talet. Där möter vi en mångfald, på flera sätt. Det fanns en pluralitet i ledarskapet: Paulus som nyomvänd möter ”Jakob, Kefas och Johannes, dessa som ansågs vara pelarna”. En mångfald av röster företrädde alltså den kristna tron. I de många församlingarna som sedan växte fram fanns också en förväntan om en mångfald av bidrag i den lokala gudstjänsten: ”när ni samlas har var och en något att bidra med”. Denna mångfald betraktades enbart som berikande.

Men det fanns också en annan sorts mångfald. I församlingarna fanns det efterhand människor som hävdade nya och motstridiga uppfattningar, som att det ”inte finns någon uppståndelse från det döda”, eller att ”uppståndelsen [för den kristne] redan skett” eller att ”vi ska göra det onda för att frambringa det goda” eller att vi ska söka vår ”rättfärdighet i lagen”. Exemplen kan mångfaldigas: Synen på omskärelse och Moses lag, på mat, dryck, arbete, äktenskap och sexualitet.

Denna idémässiga mångfald fortsatte sedan under de följande århundraden, som Per Beskow visade i sin artikel. En utblick över nutida kristenhet visar att mångfalden om möjligt är ännu större i dag. Notera att existensen av denna mångfald inte förnekas av någon.

Här ligger nog Erikssons missförstånd. Den avgörande frågan är inte den idémässiga mångfaldens existens, utan bedömningen av den. Vad är dess upphov och hur ska församlingen förhålla sig till den? De äldsta källorna betraktar den som destruktiv. Paulus skriver om människor som ”ställer till förvirring … och söker förvränga evangeliet”, om de ”onda arbetarna”, om dem som är ”fiender till Kristi kors”. I Galaterbrevet skriver han: ”Jag är förvånad över att ni så snart överger honom som har kallat er genom sin nåd, för ett annat evangelium – fast det inte finns något annat … Men om någon, vore det så jag själv eller en ängel från himlen, skulle förkunna ett annat evangelium än det jag har förkunnat för er – förbannelse över honom!”

Tankegången är klar: För Paulus finns det ett normerande innehåll i tron, eller med andra ord, en klassisk kristen tro. Det finns ett kristet budskap, som kommer från Kristus själv och som förkunnats av hans apostlar och som utgjort grunden för församlingen när den grundades. När andra tankar, med andra rötter, sedan kommer in i församlingen ska de inte bejakas som en del av kristen mångfald, de ska avvisas. Paulus uppmanar därför sina medarbetare: ”vederlägg och tillrättavisa”.

För oss som gärna talar om klassisk kristen tro är detta vad vi åsyftar. Inte att alla som kallat sig kristna genom historien har hävdat samma sak, långt därifrån. Det vi menar är att det från början har funnits ett för den kristna församlingen normerande idéinnehåll. Med formuleringen från ett annat brev i Nya testamentet: Vi ska ”kämpa för den tro som en gång för alla har anförtrotts hans heliga”.

Till sist upprepar Eriksson en fråga från den tidigare debatten med Svartling: Med vilken rätt är jag skiljedomare mellan olika kristna uppfattningar? Tanken är väl att insinuera någon form av otillbörligt anspråk på auktoritet från min sida. Svaret på frågan är enkelt. Jag är människa och därmed följer ett ansvar att ta ställning och värdera, ungefär som Eriksson försöker värdera min uppfattning.

Jag är dessutom kristen och uppmanad att ”… pröva allt. Ta vara på det som är bra”. Självklart måste man då som kristen få resonera kring förhållandet mellan den ursprungliga kristna tron och senare tiders tro. Konstigare än så är det inte.

Stefan Gustavsson

(publicerat i Dagen den 27 juni)