0 Objekt

Det blodiga 1900-talet var precis vad en förutseende individ kunde förvänta sig efter att ha studerat de ideologer som under 1800-talet lade grunden till en naturalistisk syn på människan.

Charles Darwin förklarade öppet följderna av att betrakta människan enbart som ett djur bland andra:

”Bland vildar går de som är svaga i kroppsligt eller själsligt hänseende under, och de som överlever har i allmänhet utmärkt hälsa. Vi civiliserade människor gör däremot vårt yttersta för att förhindra denna utsortering. Vi bygger fristäder för de imbecilla, lytta och sjuka, vi har omsorg om de fattiga och våra läkare gör sitt bästa för att rädda livet på alla in i det sistaÄ Ingen som har sysslat med husdjursavel kan betvivla att detta är synnerligen skadligt för människosläktet.”[i]

Den tyske filosofen Friedrich Nietzsche hade i slutet av samma sekel tydligt visat sitt förakt för de samvetsömma grupper som fortfarande vågade hävda att Gud skapat människan, och att alla människor därför var jämlika inför honom:

”Inför Gud! Ä Men nu dog denna Gud. Ni högre människor, denna Gud var er största fara. Först efter att han ligger i graven har ni återuppstått. Nu först kommer den stora middagsstunden, nu först blir den högre människan Ä herre! … Gud dog: nu vill vi Ä att övermänniskan ska leva.”[ii]

Den kristna tron har dock under lång tid färgat Västerlandets syn på människans värdighet, och utgör fortfarande grundvalen för de centrala värderingarna i vår kultur. På flera områden har de västerländska demokratierna också en högre syn på människan jämfört med regioner där detta arv inte finns i samma utsträckning. Det gäller exempelvis inställningen till tortyr, kvinnlig omskärelse eller trafficking. Men det betyder inte att vi kan slå oss till ro med detta. Det som numera har skett på opinionsbildningens och lagstiftningens område har på ganska få år raserat mycket av den grund som mer än tusen år av kristen tradition byggt upp.

Den tilltagande sekulariseringen från 1900-talets andra hälft och fram till idag har suddat ut gränser som tidigare sågs som självklara. Den kristna människosynen har tvingats tillbaka, och den panteistiska och Ä framför allt Ä den naturalistiska har stigit fram. Var och en av dessa båda människosyner är i och för sig förhållandevis konsekvent till sin grundläggande världsbild. Men när de omsätts i praktiken blir de ytterst svåra att följa till sin logiska slutpunkt. Detta tydliggörs i mötet med en medmänniska i djup nöd, även om mötet bara sker genom teverutan. Vetskapen att det finns människor som är i desperat behov av stöd, vård och beskydd pekar på att något avgörande saknas i både den naturalistiska och den panteistiska människosynen.

Den nutida sekulärhumanismen lyfter i debatten gärna fram människan som en värdefull varelse, men en sådan princip är inte möjlig att förena med den grundläggande innebörden i en världsbild där Skaparen avskaffats. Den kristne filosofen Francis Schaeffer sammanfattar:

”Står det inte klart här hur människan plötsligt försvinner? Det finns bara två faktorer: 1) arv, och 2) miljö. Är det 90 % av det ena och 10 av det andra? Det spelar ingen roll. Endera faktorn eller båda tillsammans är materiella. Människan har en genetisk kod. Hon har en miljö som påverkar det som uppstår som resultat av den genetiska koden. Det är allt som människan är.”[iii]

Men det finns samtidigt ingen enda människa som lever sitt liv enligt det här synsättet. Vi längtar efter värdighet, relation, kärlek, och andra inslag som spränger den människosyn där människan reduceras till enbart resultatet av arv och miljö. Så människan blir här fångad i ett spänningsfält mellan teori och praktisk livsföring. Ska hon konsekvent följa sin grundsyn där människan bara är en samling atomer, sammansatta av slump och darwinistiskt urval? Eller ska hon leva som en verklig människa i den verkliga världen?

PER EWERT
Författare, skribent och lärare

[i] Charles Darwin Människans härkomst s 131 (Stockholm: Natur & Kultur 2006)
[ii] Friedrich Nietzsche Så talade Zarathustra (Umeå: h:ström 2007) s 355f
[iii] Francis Schaeffer How should we then live? (Wheaton, Crossway 1976) s 232f