De signaler som har sänts från EFK:s ledning i helgen tycks alltså vara 1) att uttrycket ”evangelisk” har fått en delvis ny uttydning, jämfört med vad huvuddelen av världens evangelikaler håller för sann och 2) att uttrycket ”frikyrka” har fått en delvis ny uttydning jämfört med den ursprungliga svenska förståelsen. SEA:s Olof Edsinger kommenterar slutrapporten från EFK:s process runt frågan om samkönade relationer.
Nu har den kommit: Slutrapporten från EFK:s process runt frågan om samkönade relationer, som formellt drog igång under förrförra våren. Enligt samfundet har syftet med processen varit att bearbeta frågan om hur lokala församlingar ska kunna bli välkomnande och lärjungaformande för alla – oavsett sexuell läggning eller identitet – med utgångspunkt i de fyra ledorden missionell, baptistisk, evangelikal och karismatisk.
Trots att syftet alltså inte har varit att förändra EFK:s vigselpraxis är det många som har känt en oro över processen. Dels för att den 20-hövdade arbetsgruppen har rymt representanter för vitt skilda synsätt på såväl teologi som praktik. Dels för att åtminstone en av gruppens delrapporter har innehållit formuleringar som spänner betänkligt mot en traditionell evangelikal bibelsyn. Detta har väckt frågor om slutprodukten.
Ett par av samfundets församlingar, med Immanuelskyrkan i Örebro i spetsen, har dessutom förändrat sin egen praxis – även i den fråga om vigsel som EFK i stort valt att inte inkludera i processen.
Så – vad är det nu man har presenterat? Jag ska börja med att säga att jag ännu inte har läst rapporten i sin helhet. Jag har beställt den, men det lär dröja några dagar innan den dimper ned i brevlådan. Däremot har jag studerat vad som sagts i våra kristna medier om processen i allmänhet och om slutrapporten i synnerhet. Utifrån detta vill jag här göra några reflektioner.
I rapporten säger man att man vill ”navigera mellan polariserade positioner” och att man söker en ”djupt radikal medelväg”, vilket på många sätt är lovvärt. Samkönade sexuella relationer definieras här som en ”naturlig brustenhet” i kontrast till det mer traditionella ”moralisk brustenhet” och det progressiva ”naturlig variation”. Samtidigt kan man ju fråga sig hur framkomlig en ”tredje vägen”-hållning är när det gäller frågan om samkönade relationer. I USA har både den stora lutherska och den stora metodistiska kyrkan spruckit över denna fråga, och för några veckor sedan deklarerade representanter för 85 procent av den anglikanska kyrkogemenskapen att de inte längre ser ärkebiskopen av Canterbury som sin andlige ledare, efter att denne sanktionerat en välsignelseakt för samkönade par. Vad är det som EFK har upptäckt som de evangelikala grenarna av dessa kyrkor har missat?
Till saken hör att jag själv har en hel del kontakter i den evangelikala världen, både genom Lausannerörelsen, EEA och WEA. Och alla de ledare och teologer som innehar framträdande positioner i dessa sammanhang betraktar samkönade sexuella relationer oavsett kontext som ett avsteg från Guds vilja för människan. Det vill säga – som synd. Här blir det intressant att se vilka delar av kristenheten som EFK framöver vill koppla med, och hur dessa kommer att reagera på den omorientering som sker inom samfundet. Särskilt som man skriver i rapporten att flera av samfundets systerkyrkor har bett EFK att inte försöka påverka dem i frågan …
För en omorientering är det. Nog för att det stämmer att man inte har förändrat sin äktenskapspraxis, men de fyra råd som rapporten landar i är ändå svåra att förena med en fortsatt frimodig undervisning om äktenskapet mellan man och kvinna som den enda platsen för sexuellt samliv. Så här skriver man:
Vårt första råd är att ett första, viktigt steg är att vi, som församlingar i EFK, formulerar en tydlig ursäkt till de kända och okända personer som farit illa. En ursäkt där vi både erkänner våra misstag och visar att vi är villiga att verka för en förändring i vårt bemötande.
Vårt andra råd är att man, oavsett om man lever i en samkönad relation eller inte, bör få vara medlem i en EFK-församling. Till alla modiga som delat sina berättelser med oss råder vi EFKs församlingar att säga: ”Välkommen hem.”
Vårt tredje råd till rörelsen blir här att vi inte ska nöja oss med att konstatera att vi landar olika, utan att se denna olikhet som en uppmaning att fortsätta söka sanningen tillsammans, så att evangeliets utmanande tilltal kan nå oss i varje ny tid.
Vårt fjärde råd blir därför att lyssna mer än vi själva pratar, att vara varsam med att berätta för människor vad de ska göra (då priset för efterföljelsen alltid måste vara frivilligt, inte påtvingat) samt att vid behov hjälpa människor till försoning med den man är och ta emot sig själv som en gåva ur Guds hand.
Mycket av det som sägs här är förvisso lätt att sympatisera med. Men när dessa råd förmedlas utan några kompletterande råd, till exempel om vikten av fortsatt undervisning om en biblisk syn på sexualiteten, blir det ändå en slagsida mot en progressiv hållning. Och vad innebär det mer exakt att ”fortsätta söka sanningen tillsammans” när synsätten varierar så kraftigt som inom den aktuella arbetsgruppen?
Även EFK:s missionsdirektorer gör sålunda tydligt att det har skett en nyorientering från samfundets sida. Linalie Newman säger till Dagen:
– Det är ändå en ganska stor grej när vi ger rådet att församlingarna ska döpa, och när vi säger att man kan vara medlem i en församling när man lever i en samkönad relation. Att vi säger att vi igenkänner Guds Ande i dem som lever så här, och som har omvänt sig och döpt sig till Kristus.
EFK:s ledning råder helt enkelt sina församlingar att döpa och ta in som medlemmar personer som enligt det gängse synsättet lever i öppen och obekänd synd. Motiveringen är att även personer som lever ut sina homosexuella känslor kan vara bärare av Guds Ande. I sammanhanget hänvisar man särskilt till beslutet i Apostlagärningarna 15, där ”apostlarna kände igen den helige Ande i hedningarna, som inte var judar, och att de därmed välkomnades in som kristna och en del av Guds rike”.
För mig leder detta till ett antal reflektioner.
För det första att EFK har tagit ett tydligt steg bort från en klassisk frikyrklig, till en mer folkkyrklig, identitet. Folkkyrkan har ju i alla tider kännetecknats av att inte göra något väsen av de enskilda medlemmarnas livsstil, och även EFK råder nu församlingarna att tänka likadant – åtminstone i hbtq-frågorna. Precis som ett antal svenska frikyrkor redan har gjort i bland annat sambofrågan. Den klassiska frikyrkliga tanken på ”den rena församlingen” och på församlingstukt som en central kristen praktik tycks därmed vara förpassad till historiens skräpkammare. Frågan om detta är bra eller dåligt kan förstås besvaras på lite olika sätt, beroende på utgångspunkt.
För det andra att man rimligen måste ha gjort upp även med synen på samkönat sex som ett brott mot skapelseordningen. Det är alltså inte fel i sig att ha sex med en person av samma kön, utan det avgörande är kontexten för denna handling. Jo, man medger att Bibeln konsekvent fördömer samkönade sexuella handlingar, men man håller fortfarande öppet för att vissa typer av samkönat sex kan vara Gudi behagligt. Vilket det ju inte kan vara om problemet ligger i brottet mot skapelseordningen.
EDIT 230517: I slutrapportens avslutning uttrycker man denna hållning så här:
Man skulle kunna argumentera för att Bibelns kontextualiseringar skiljer sig på några avgörande punkter från vår tid, och att vi därför behöver kontextualisera annorlunda. Med utgångspunkt i resonemangen i denna rapport skulle man då kunna konstatera att det finns tillfällen då en människa har bättre förutsättningar att formas till kristuslikhet om hon lever i en trogen samkönad relation, precis som det finns tillfällen då vägen till kristuslikhet alltjämt tjänas bäst genom ett liv i avhållsamhet. Eftersom hon inte kan rå för sin läggning eller ändra den, kan det alltså finnas skäl att uppmuntra till trogen samlevnad snarare än att lägga generella krav och bördor på alla att avhålla sig från att leva ut sin sexualitet. Paulus resonemang kring porneia i 1 Kor 7 kan utgöra en god vägledning här (se kapitel 11), där resonemanget inte är att relationen i sig blir ett slags medel, utan att vad som är syndigt i olika sammanhang måste bedömas utifrån om valen leder till kristuslikhet eller gudlöshet (jfr Rom 14). Denna missionella pragmatism skulle också kunna grunda sig i observationen att personer som lever i samkönade relationer kan i uppfyllas av Anden och bära god frukt, och bygger på att det i denna rapport noterats – bland annat i fallstudiet om polygami – att djärva och pragmatiska pastorala beslut kan behövas i förhållande till individer, även om läran inte ändras i stort.
För det tredje att det avgörande i mångt och mycket har varit det missionella perspektivet, något som även understryks av att man i rapporten har ändrat ordningen på sina fyra ledord, med ”missionell” först och ”evangelikal” på tredje plats, jämfört med EFK:s trosdokument som placerar ”evangelikal” först. I Dagen ger missionsdirektorerna uttryck för hållningen att talet om samkönade sexuella relationer som synd riskerar att bli en stötesten i mötet med det sekulära samhället i allmänhet och hbtq-personer i synnerhet, och att detta därmed bör tonas ned. Samtidigt säger man att det i andra missionella kontexter – såsom vissa (invandrartäta) förortsområden – kan finnas poänger med att betona äktenskapet mellan man och kvinna. Syndfrågan tycks med andra ord ha nedgraderats från teologins till strategins område.
För det fjärde är det i alla fall för mig tydligt att det sätt att läsa Bibeln som slutrapporten stundtals visar prov på skiljer sig dramatiskt från det som brukar höras från den evangelikala kristenheten i stort. Det räcker egentligen med att skärskåda exemplet från Apostlagärningarna 15 för att konstatera detta. Om man läser innantill i texten, som handlar om apostlamötet i Jerusalem, talas det ju om inkluderingen av en större etnisk mångfald. Men i EFK:s fall handlar det i stället om inkluderingen av en större etisk mångfald, vilket strider mot exegetikens grundregel att en text i dag inte kan betyda något som den inte alls kunde betyda när den från början skrevs.
Det faktum att Gud i sin nåd låter sin Ande vara kvar även i en syndig människas liv blir därtill i EFK-ledarnas resonemang en legitimering av dessa individers livsval. I Dagens reportage ställs den retoriska frågan ”Vad får det för följder om vi ser på människan som del av Guds rike?”, och det är svårt att säga annat än att detta skaver betänkligt mot Paulus ord i Första Korinthierbrevet 6: ”Vet ni inte att inga orättfärdiga skall få ärva Guds rike? Bedra inte er själva! Varken otuktiga eller avgudadyrkare, varken äktenskapsbrytare eller de som utövar homosexualitet eller de som låter sig utnyttjas för sådant, varken tjuvar eller giriga, varken drinkare, förtalare eller utsugare skall ärva Guds rike” (1 Kor 6:9–10). Även överenskommelsen från Apostlagärningarna 15 innehåller en klausul om att alla som kommer till tro på Jesus ska avhålla sig från bland annat otukt (Apg 15:20, 29).
Jag är den första att erkänna att det är svårt att veta hur dessa och liknande bibeltexter ska tillämpas i en svensk frikyrka år 2023. Paulus ord har en skärpa som de flesta av oss känner en kluvenhet inför, och i fråga om Apostlagärningarna 15 finns det goda skäl att tänka att överenskommelsen faktiskt var tidsbunden – särskilt som den inbegriper matregler som både Jesus och Paulus hävdar har förlorat sin bindande karaktär. Men det sätt som EFK:s ledning hänvisar till denna text är ändå långt ifrån huvudlinjen i den evangelikala världen.
Kanske är det ungefär så långt som vi kommer just nu, åtminstone innan jag och alla andra intresserade har tagit oss igenom slutrapporten i sin helhet. Men de signaler som har sänts från EFK:s ledning i helgen tycks alltså vara 1) att uttrycket ”evangelisk” har fått en delvis ny uttydning, jämfört med vad huvuddelen av världens evangelikaler håller för sann och 2) att uttrycket ”frikyrka” har fått en delvis ny uttydning jämfört med den ursprungliga svenska förståelsen.
Detta kan man som sagt tycka mer eller mindre bra om, och inte heller jag anser att alla dessa frågor är svartvita. Men det ska bli intressant att följa hur rapporten tas emot bland EFK:arna i gemen, liksom av Sveriges frikyrklighet i stort – och då inte minst av Pingst och SAM, som genom ALT har en gemensam pastorsutbildning med säte i EFK-huvudstaden Örebro.
Olof Edsinger, generalsekreterare
