Efter många års arbete har de svenska Humanisterna godkänts som trossamfund. Samtidigt har den sekulära humanismen som internationell rörelse länge plågats av inre motstridigheter, och är på många sätt en rörelse i kris, skriver Jacob Rudenstrand.
Så har då Sverige fått ett nytt trossamfund. I och med att Förvaltningsrätten gett Kammarkollegiet bakläxa har Humanisterna efter många års idogt arbete godkänts som trossamfund. För svenska sekulärhumanister är detta givetvis ett välkommet beslut. Nu får man i organiserad form samma juridiska status som kristna, muslimska, judiska och andra religiösa samfund och bör därmed enligt sig själva behandlas lika.
Således ser Humanisterna det som självklart att man likt andra trossamfund bör få delta i olika dialoggrupper, ansöka om vigselrätt och via Skatteverket samla in medlemsavgifter (det som tidigare hette kyrkoskatt men som sedan år 2000 kallas kyrkoavgift och kan ges även till andra trossamfund än Svenska kyrkan). Samt möjligheten att få del av statens stöd till trossamfund.
När det gäller just att ta del av statsbidrag så saknas det idag några egentliga skäl att säga nej till Humanisterna. När staten började stödja trossamfunden ekonomiskt på 1970-talet var syftet att kompensera övriga kyrkor för det historiska monopol – både politiskt och ekonomiskt – som Svenska kyrkan haft under hundratals år. Det har således funnits en strävan efter att skapa likvärdiga förutsättningar för att bedriva en aktiv och långsiktig verksamhet.
Dessutom har statsbidraget, som nu ligger på 82 miljoner kronor per år (att jämföras bland annat med de cirka 2 miljarder kronor som årligen går till den svenska idrottsrörelsen), setts som ett erkännande av samhällsnyttan i den verksamhet som trossamfunden bedriver (sociala och kulturella verksamheter, vigslar, begravningar samt insatser vid kriser). Idag har dock flera av dessa bevekelsegrunder för staten att stödja organiserat religiöst liv frångåtts. I och med att nyare rörelser i Sverige utan historisk förankring har fått del av stödet (muslimska, buddhistiska, alevitiska, bahai mfl), samt att den påstådda samhällsnyttan i verksamheten tonats ner (till exempel när Jehovas vittnen beviljades statsbidrag), blir det svårt att neka Humanisterna samma stöd.
Huruvida det för alltid är hugget i sten att staten via skattsedeln ska dela ut stöd till trossamfund och övriga civilsamhället är givetvis en fråga man kan diskutera. En bättre modell hade varit att införa en generös avdragsrätt till hela det civila samhället, vilket redan tillämpas i många länder. Det skapar ett mindre beroende av staten, försvagar motiven för statlig inblandning och stärker de enskilda medlemmarnas ansvar.
När det gäller Humanisternas rätt att nu titulera sig trossamfund är det dock något jag som kristen välkomnar.
Sverige har på relativt kort tid gått från ett statskyrkomonopol där lutherska trossatser sågs som den neutrala positionen i religiösa frågor till vad som idag kan beskrivas som en ny statsreligion i form av en sekulär livsåskådning med problemformuleringsprivilegiet.
Det är vi som tror på Gud som har bevisbördan och är avvikare medan Humanisterna och de som förnekar existensen av det övernaturliga och transcendenta som framstår som neutrala. Så lät det i början av 2000-talet då Humanisterna nysatsade i svallvågorna av den internationella nyateiska rörelsen. Personer som Richard Dawkins, Christopher Hitchens och Daniel Dennett höll i taktpinnen under förespeglingen att man stod för det vetenskapliga och förnuftiga förhållningssättet. Tron på Guds existens likställdes med tron på tomtar och troll, eller ett flygande spaghettimonster. Men från att förneka existensen av det övernaturliga och transcendenta har nu ledande sekulärhumanister börjat tala om att man visst bejakar det transcendenta – som estetiska och moraliska värden. ”Allt detta är icke-materiellt och tillhör den transcendenta dimensionen”, som Christer Sturmark skrev nyligen. Från att uppfattas som raljanta mot religiösa och kräva att religionen hålls privat, tycks alltså Humanisterna acceptera det pluralistiska samhället.
Samtidigt har den sekulära humanismen länge plågats av inre motstridigheter, och är på många sätt en rörelse i kris.
Att de egna övertygelserna och höga bekännelserna utgör trossatser som knappast går att beläggas vetenskapligt har man länge blundat för. Som det står i Den nya humanistdeklarationen från 2022: ”Vi bekräftar varje individs värde och värdighet, samt varje människas rätt till största möjliga frihet och utveckling, i samklang med andras rättigheter.” Människans värde och rättigheter ses som så självklara att de inte kräver någon förklaring eller motivering. De bara finns till – från begynnelsen. ”Dogmatisk religion” förkastades däremot. Men faktum är att Humanisterna är beroende av samma religiösa dogmer som man vill ta avstånd från. Som historikern Tom Holland konstaterade i sin Theos-föreläsning år 2022: ”Källan till de humanistiska värderingarna finns inte i förnuftet och inte i evidensbaserat tänkande, utan i historien: kristendomens historia.”
Utan att vara medveten om det, menar Holland, inspireras den sekulära humanismen främst av medeltida teologer i Europa och uppfattningen att människan är skapat till Guds avbild och därmed bärare av en inneboende värdighet, något som även liberalismens fader John Locke hävdade. Humanismen kan med andra ord klassas som en ”kristen villolära”, enligt Holland.
Tron på mänskliga rättigheter är nämligen lika mycket ett trossprång som tron på Gud. De går inte att bevisas empiriskt, vi förutsätter att de finns. De är heller inte naturliga. Tittar man på naturen är den nämligen allt annat än välvillig inställd. De kan heller inte avgöras genom omröstning eller ses som praktiska – sådant förändras över tid eller kulturer – och då är de värdelösa. En sekulär livsåskådning utan en personlig transcendent verklighet utgör helt enkelt en alltför skakig grund för absoluta moraliska värden.
Detta var även något som Ayaan Hirsi Ali, tidigare en av de största namnen inom den nyateistiska rörelsen, insåg. I november slog hennes essä Why I am now a Christian i nättidskriften UnHeard ner som en bomb bland sekulära företrädare. Hirsi Ali, som av den nära vännen Richard Dakwins hade titulerats som ”ateismens femte ryttare” (vid sidan om Sam Harris, Daniel Dennett, Christopher Hitchens och Dawkins själv), hade blivit Gudstroende. Hon menade nu att det ”det enda trovärdiga svaret” på Västvärldens utmaningar i form av auktoritära stormakter, islamism och wokeväckelsen finns i ”den judisk-kristna traditionen”. Även på ett personligt plan var trossatsen ”Gud finns nog inte” otillräcklig:
”Jag har också vänt mig till kristendomen för att jag i slutändan funnit att livet utan någon andlig tröst är outhärdligt – faktiskt nästintill självdestruktivt. Ateismen har misslyckats med att svara på en enkel fråga: vad är meningen och syftet med livet.”
Även Ayaan Hirsi Alis make, den lika välkände Niall Ferguson, historiker och författare till böcker som Empire (2003) och Civilization (2011), har kommit till denna slutsats. I Jordan B Petersons podcast kom Ferguson nyligen ut som en ”avfallen ateist” som ”går till kyrkan varje söndag”:
”Efter att ha uppfostrats som ateist har jag i min karriär som historiker insett att ateismen inte bara är en katastrofal grund för ett samhälle. Ateistiska samhällen har förmodligen begått mer brott mot de mänskliga rättigheterna än andra samhällen. Men jag tror också att ateismen inte kan utgöra grunden för individuella etiska överväganden […] Jag är en avfallen ateist och stolt över det.”
Nu är ateism (tron att det inte finns en Gud) givetvis inte synonymt med den sekulära humanismen som en livsåskådning. Samtidigt bekänner de flesta som kallar sig själva ateister just sekulärhumanistiska ideal. Och när några av dess framträdande profiler vacklar i sin övertygelse och ifrågasätter den för många så självklara livsåskådningens sanningsanspråk är det ändå passande att man ödmjukt titulerar sig själv som just ett trossamfund bland andra.
Jacob Rudenstrand, bitr. generalsekreterare
Artikeln har även publicerats i Svensk Tidskrift
