0 Objekt

Om vi får klart för oss varför vissa unga vuxna stannar i kyrkan, kan vi lättare förstå varför många andra säger tack och adjö till den tro som de från början växte upp med. SEA:s Olof Edsinger delar med sig av insikter från tre olika skrifter på temat ung vuxen tro – en från USA, en från Norge och en från Sverige.

Nej, rubriken är inte felformulerad. Visserligen finns det en växande insikt i Sveriges kristenhet om att vi har förlorat många av våra unga vuxna. Men den här texten är tänkt att fokusera på det motsatta perspektivet: varför vissa trots allt väljer att stanna.

Dessa frågor hänger dock ihop. Om vi får klart för oss varför vissa unga vuxna stannar i kyrkan, kan vi lättare förstå varför många andra säger tack och adjö till den tro som de från början växte upp med. Båda frågorna är viktiga. Kanske är de till och med, i någon mening, samma fråga!

Låt oss börja med en kortfattad lägesbeskrivning. Både svensk och internationell statistik pekar i dag på att tiden som ung vuxen har utvecklats till en nyckelålder i fråga om valet mellan tro och icke-tro. Siffror från USA säger oss att tonåringar visserligen hör till de mest religiöst aktiva i samhället i stort – men att engagemanget minskar dramatiskt mellan åldrarna 15 och 22 år. Med 43 procent, för att vara exakt.

Även i Sverige känner vi av detta fenomen. Allra tydligast är det i olika landsbygdsförsamlingar, där  unga vuxna tenderar att lämna orten för att studera på universitetet. Den stora skillnaden jämfört med några decennier sedan är dock att de relativt sällan kommer tillbaka. Det som tidigare betraktades som en ”sanning” – att de unga vuxna går med i kyrkan igen när de får barn – tycks helt enkelt inte längre vara lika sant.

Man kan samtidigt tillägga att det inte heller längre är självklart att det är i tonåren som frågan om en människas tro eller icke-tro avgörs. Så har man tidigare sagt, men i takt med att ungdomstiden har blivit allt mer utdragen har det blivit lättare både att finna och att förlora sin tro sedan man passerat 20-strecket. Det möjligheternas fönster som tidigare förknippades med tonårstiden har på så sätt breddats.

Vad finns det då för forskning att luta sig mot när det gäller denna typ av frågor? Låt mig här få avgränsa mig till tre olika nedslag, av vilka två kommer från Skandinavien och ett från USA. Vi börjar med de nordiska exemplen, som kulturellt står oss allra närmast.

En av de mest användbara modellerna för trons framväxt eller tillbakagång har formulerats av den norska läraren och teologen Erling Birkedal. I sin doktorsavhandling ”Noen ganger tror jeg på Gud, men …”, som bygger på 300 enkäter och ytterligare 30 intervjuer med norska tonåringar, lanserar han tesen att tron hämtar sin näring utifrån tre specifika dimensioner: Den kognitiva, den emotionella och den sociala.

Annorlunda uttryckt växer den personliga tron på Jesus fram utifrån vårt reflekterande, våra upplevelser och den gemenskap vi är en del av. Ju fler av dessa dimensioner som engageras, desto stabilare blir vår personliga tro.

Konkret innebär detta att en kyrka som vill skapa så goda förutsättningar som möjligt för att vinna och behålla en ny generation för Kristus behöver arbeta på tre olika fronter:

  • Det behöver finnas en intellektuell dimension, där kritiska frågor välkomnas och där man inte uppmanas att offra förnuftet på trons altare.
  • Det behöver finnas en känslomässig dimension, där möjligheten ges till bön, lovsång och gudsmöten.
  • Det behöver finnas en social dimension, där det finns möjlighet att ”bara vara” och bygga goda och djupa vänskapsband till människor som delar ens tro.

Det är lätt att se att olika kyrkor medvetet eller omedvetet ”nischar” sig genom att de särskilt betonar en eller två av dessa dimensioner. Men nyckeln ligger alltså i att inte bli för snäv. Om kyrkan främst möter behov på ett område som lika lätt kan fyllas någon annanstans, är risken nämligen stor att man efter hand ”hoppar vidare” till sammanhang utanför kyrkan.

Ett klassiskt exempel på detta är den tajta sociala miljön i ungdomsgruppen, som enkelt blir ersatta av en icke-kristen vänkrets när man flyttar till studentstaden. Eller en upplevelsecentrerad miljö, som i en likaledes upplevelsecentrerad kultur befinner sig på en extremt konkurrensutsatt marknad. Om tron i första hand förknippas med en viss upplevelse, kan den ju ersättas av alltifrån ett liv av festande eller shopping till en förälskelse i en icke-kristen pojk- eller flickvän.

Faktum är att det finns forskning som tyder på att de individer som står starkast i sin tro är de som fått sin primära förankring i tron utifrån den intellektuella och kognitiva dimensionen, eftersom det är dessa som har lättast att stå pall i mötet med en skeptisk eller anti-kristen omvärld. Men poängen ligger som sagt i helheten. Där alla de tre dimensionerna är starka, finns de bästa tänkbara förutsättningarna för en tro som håller livet ut.

Ett annat exempel från våra breddgrader kommer från pingstpastorn och (numera) Alpha-ledaren Carl-Henric Jaktlund. I sin bok Jesus gick vidare och kyrkan står kvar från 2009 fördjupar han sig i fyra grundläggande iakttagelser, som han menar är av särskild vikt för dem som har passerat ”gränsen” över till de unga vuxnas värld:

  • Ungdomens utpräglat svartvita tänkande som går över i något mer gråskaligt.
  • Tonårens känslomässiga rus som stillar sig.
  • Ungas behov av äldre förebilder och vägledare.
  • Vikten av att fatta ett nytt och personligt trosbeslut på tröskeln till vuxenlivet.

Till skillnad från Birkedal är Jaktlund inte forskare, men hans bok har fått betydande spridning i vårt land, och därmed också haft ett inflytande på många församlingar. Delar av det han skriver kan också fungera som en brygga in mot den forskning som vi nu ska vända oss till, och som är hämtad från det evangelikala opinionsinstitutet Barna i USA. Rapporten i fråga har fått titeln Faith For Exiles, med underrubriken ”5 Ways for a New Generation to Follow Jesus in Digital Babylon”.

Barna-rapportens ena författare, David Kinnaman, har tidigare skrivit två omtalade böcker om amerikanska ungdomar som antingen lämnar eller aldrig har tillhört den kristna gemenskapen: unChristian från 2007 och You Lost Me från 2011. Nu är han alltså tillbaka, och tillsammans med sin kollega Mark Matlock presenterar han en studie där han fokuserar på de unga vuxna som trots allt bli kvar i den kristna gemenskapen. Ja, inte bara det: unga vuxna som faktiskt blomstrar i sitt kristna lärjungaskap mitt i den rådande kulturen – av författarna beskriven som ett ”kaotiskt, pixlat, laglöst digitalt Babylon”.

Kinnaman och Matlock identifierar fem viktiga kännetecken på dessa Jesuslärjungar, som var för sig har något betydelsefullt att säga om vad vi som kyrka kan behöva satsa på om vi vill se våra unga vuxna stanna och växa i våra församlingar.

  • För det första har de en intim och levande gemenskap med Jesus. I mångt och mycket är förstås detta en evig sanning, men det korresponderar också mot vår tids fokus på identitet. I en tid som ständigt fokuserar på identitetsfrågan har de funnit sin identitet i Herren själv.
  • För det andra har de en god urskiljning i fråga om hur Bibeln vägleder till lärjungaskap i den tid som nu är. När deras jämnåriga går till sina mobiler (Google, YouTube och olika nätforum) för att finna svaren på livets frågor, har dessa individer lärt sig att gå direkt till Guds ord.
  • För det tredje har de en god relation inte bara till sina jämnåriga, utan även till andra generationer i församlingen. Eller som författarna uttrycker det: de dras till församlingar där människor faktiskt tycker om att bygga gemenskap över generationsgränserna. Därmed utmanas den postmoderna kulturens individualism, isolering och bristfälliga tillit.
  • För det fjärde praktiserar de ett kallelsemedvetet lärjungaskap, där de betraktar sig själva som missionärer – oavsett vilken arena de för tillfället befinner sig på. De accepterar inte uppdelningen i ”kristet” och ”profant”, utan finner sin kallelse på olika arenor i samhället. Därmed utmanar de också samtidens självcentrering och självupptagenhet; de skriver in sig i en större och mer sammanhängande berättelse än den som har med deras eget självförverkligande att göra.
  • För det femte har de en vilja att vara delaktiga i missionsuppdraget. De vill göra skillnad med sina egna liv, för att på så sätt vara med och utmana den rådande kulturen.

Som synes finns det paralleller både till Erling Birkedal och till Carl-Henric Jaktlund i Barnas rapport. Men den här gången är det alltså grundat i ett omfattande forskningsunderlag, bestående av tusentals enkäter och intervjuer. Därmed finns det också goda skäl att lyssna till vad Kinnaman och Matlock har att säga. Hela boken är för övrigt värd att läsa – särskilt som den innehåller mängder av tips på hur kyrkan kan omsätta forskningsresultaten i praktisk handling.

Som avslutning på den här artikeln vill jag citera målsättningen som Kinnaman och Matlock ställer upp för det slags lärjungaträning som de efterlyser i den unga generationen: ”Att forma Jesusefterföljare som är motståndskraftigt trofasta i mötet med det kulturella tvångsväldet och som lever ett pulserande liv i den helige Ande.” Att helt enkelt vara så stadigt rotade i Jesusrelationen, i bibelordet och i den kristna gemenskapen att man kan stå emot trycket från det våra dagars Babylon.

Kan man få ett amen på det?

Olof Edsinger

Denna artikel har i en tidigare version varit publicerad i Teologi & Ledarskap nr 1/2020.

 

PS 1. I dagarna lanseras distanslärjungaskolan Equipped Sverige för unga vuxna mellan 18 och 35 år, där bland annat SEA:s Olof Edsinger medverkar. Undervisningen kommer att ta sitt avstamp i de fem områden som ringas in av David Kinnaman och Mark Matlock i Faith For Exiles.

PS 2. I juni skrev SEA:s Olof Edsinger följande artikel i Dagen tillsammans med Mattias Sennehed (Pingst), Magnus Sternegård (Equmenia) och Fredrik Wenell (EFK). Till viss del kan den sägas komplettera ovanstående text – och särskilt då med anledning av coronapandemin.

Glöm inte bort unga vuxna i coronakrisen

Vilka behöver vi anpassa oss till i tider av förändring? De senaste månaderna har fokuset i många kyrkor legat på de äldre, av förklarliga skäl. Samtidigt ser vi hur unga vuxna tenderar att bli en ganska bortglömd grupp. Vår spaning är att även om gymnasieskolor gått i distansläge har många kyrkor har fortsatt sina tonårsverksamheter ungefär som vanligt. Därigenom har en viktig social och andlig miljö kunnat upprätthållas.

Men när det gäller unga vuxna är det vanligare att församlingar har mer sporadiska, riktade samlingar med dessa som målgrupp. Det kan vara bruncher, weekendresor eller gemensam mat i samband med ordinarie gudstjänst. De flesta av dessa arrangemang har ställts in eller i vissa fall fått en webbversion. Grundtanken att inte särskilja de unga vuxna så mycket från den vuxna församlingen är god. Men i tider då denna strategi är blockerad, samtidigt som jobb och studier ofta sker på distans, riskerar ensamheten och anonymiteten att bli väldigt stor. Lägg till detta de unga vuxna som har blivit permitterade eller är arbetssökande.

Situationen just nu visar hur viktigt det är att ha en uttalad strategi för arbetet med unga vuxna. Risken är annars att idén om att ”de ska vara en del av helheten” blir ett skäl att inte behöva jobba så aktivt med den gruppen. De är i en särskild period i livet med speciella behov.

Samtidigt som högskolor och universitet planerar att utöka många kurser, finns det en reell risk att hela eller delar av undervisningen kommer att bedrivas på distans. I ett sådant läge kan det visa sig att även församlingar på andra håll än studentstäderna får se en tillströmning av unga vuxna som de inte har varit vana vid. Studenter kan flytta tillbaka till föräldrahemmet när deras kurser inte kräver deras närvaro.

I Dagens artikel om detta fenomen (5/6) ges förslag att hantera denna utmaning genom att erbjuda smågrupper, och vi håller med – särskilt som det fortsatt kan vara omöjligt med större samlingar i höst. Är vi rustade för att möta denna grupps andliga behov? Unga vuxna finns både på landsbygd och i storstäder och för att kunna erbjuda mötesplatser behöver församlingar tänka kreativt och proaktivt.

Coronakrisens begränsningar har visat den lilla gruppens möjligheter. Den är särskilt viktig när storsamlingarna inte är möjliga. Vår förhoppning är att denna erfarenhet ska ge mersmak och att vi även efter pandemin ser den lilla gemenskapen som församlingens grundläggande byggsten. Den kan fungera som något av ett ”multi-tool” för församlingar som är anpassade för unga vuxna, så ska man bara satsa på en sak är det oftast en bra satsning.

Oavsett om vi är hemma eller borta, unga vuxna eller äldre, kvarstår förstås behovet både av gemenskap och av fungerande andliga praktiker. Om coronakrisen kan hjälpa oss att se över våra olika mötesformer, samtidigt som den sporrar oss att rusta varandra till ett liv där vi på olika sätt bjuder in Jesus i vår vardag, kan det visa sig att vi har vunnit mycket både på kort och på lång sikt.