0 Objekt

Min bekant K är läkare i primärvården. Inte helt oväntat har de en hög belastning på vårdcentralen. För att personalen ska hantera stressen bättre, erbjuds de av arbetsgivaren/landstinget kurser i mindfulness.

Ä Vi ska alltså lära oss att tänka bort stressen. Det vill landstinget kosta på oss, hellre än att organisera arbetet på ett rimligare sätt, säger K.

Min vän K är dessutom bekännande kristen. Hon vill inte blanda in några andra gudar eller religioner i sitt liv. Mindfulness är inte något religiöst neutralt. Det är en tydligt buddistisk terapi med inslag som går på tvärs mot kristen människouppfattning. I vårdsammanhang presenteras det som en bra metod för allt från stresshantering till rehabilitering av hjärtinfarkter och psykiska problem. Aldrig upplyses patienten om att detta är steg sju av åtta buddistiska steg. Det sista steget är det totala utslocknandet.

Som teolog uppfattar jag mindfulness inte som ”tankfullhet” utan snarare motsatsen Ä tanklöshet. En träning i att inte tänka, inte bry sig, inte låta sig bekommas av stormar runt omkring.
Något helt annat än att följa efter Kristus som bryr sig om, som engagerar sig i människan, som går in i kampen i stället för att väja undan.

Också de hinduistiska vårdalternativen yoga och ayur veda smyger sig in i den offentliga vården, kanske i takt med bristande resurser och bristande resultat för en skolmedicin som inte hinner med. Det presenteras också som religiöst neutrala metoder Ä om någon skulle fråga. De är inte mer neutrala än bönen Fader Vår. Men här är det dödsgudar och osynliga ormar som ska ”bota”.

Med det till intet förpliktande ropet ”patienten i centrum” låter landstingen patienten få tillgång till den österländska andligheten. Ibland genom remisser, allt oftare genom att den egna personalen fortbildas. Men informationen om de religiösa tankesystemen bakom behandlingsmetoderna är obefintlig.

Vi kristna borde reagera starkt mot att religionsfriheten på flera sätt flagrants sätts ur spel.

För det första friheten till att utöva den egna religionen. Varför kan inte kristna läkare och sjuksköterskor få be för sina patienter, om de så önskar? Varför remitteras inte till kristen terapi?
För det andra friheten att inte prackas på en religion man själv inte bekänner sig till. Varför ingen som helst faktaredovisning av de förment neutrala behandlingsformerna?

Linda Bergling, jag själv och ytterligare några personer har under några år försökt få upp detta på den politiska dagordningen. Mitt eget parti Kristdemokraterna avslog för två år sedan min motion om varudeklaration av andlighet i vården. Luften gick nästan ur mig. Nu börjar riksdagsledamöter och departement vakna till liv och sans. Det är inte orimligt att deklarera vilken religion, vilken gud som ska tillbes för att en patient ska bli frisk.

När vi handlar möbler finns en massa skriftlig information utöver priset att titta på: möbelfakta, om soffan håller för 20 000 hopp eller 40 000 sittningar. Material, hur det återvinns, mått och vikt. Om fakta på lappen inte säger så mycket kan jag logga in på konsumenttidningen Råd och Röns hemsida och kolla neutrala, noggranna tester och jämförelser.

När man går runt i sjukvården finns bara prislapp. Pengar. Som patient får jag inte ens veta vilken behandling som är evidensbaserad (utprovad som fungerande). Utbudet är anpassat till vad landstingen vill ge och vad folk frågar efter Tradition och politiskt korrekthet går före resultat.
I medicinburkarna finns bipacksedlar och varnings-listor. Men inte någon som helst varning i foldern om mindfulnessterapi.

I religionsfrihetens namn får vi acceptera att också andra gudar än den Ende Levande Guden tillbeds. Men jag kräver fakta på bordet och möjligheten att för egen del slippa tillbe dessa statyer och lerkolosser

Hälso- och sjukvårdslagen utlovar att all behandling så långt möjligt ska ske i samråd med och respekt för patienten. Behandlaren ska ge information inför undersökningar, vård och behandling. Det är dags att lagen tas på allvar i kommuner och landsting. Nuvarande obefintliga information strider inte bara mot Hälso- och sjukvårdslagen utan också mot religionsfriheten.

ERIKA CYRILLUS
Chefredaktör
tidningen Budbäraren