Nyligen överlämnade enmansutredaren Hans Regner sitt slutbetänkande Äktenskap för par med samma kön – Vigselfrågor till justitieminister Beatrice Ask. Enligt Regner är det självklart att homosexuella ska kunna ingå äktenskapet, eftersom ”det här med äktenskapet är den sista bastionen” – och den behöver förändras för att homosexuella ska känna acceptans för sin livsstil.
För oss – och sannolikt en majoritet av svenska folket – är det lika självklart att äktenskapet ska bevaras i nuvarande form. För oss är nämligen äktenskapet inte en bastion som ska intas för att ge homosexuella acceptans, utan det har helt andra syften. Inte minst har det ett stort värde för barnen och det FN:s Barnkonvention kallar ”barnens bästa”. Det perspektivet saknas nästan helt i Regners utredning, och det är skäl nog att inte bygga en lagändring på den.
Tanken att äktenskapet knyter samman en man och en kvinna med de barn de får gemensamt, har i alla tider varit en oumbärlig beståndsdel av äktenskapet. Detta innebär självklart inte att alla äktenskap leder till barn eller att alla barn föds till gifta föräldrar, men när ett barn blir till är det genom äktenskapet tryggat i sina rättigheter till både pappan och mamman.
Hela denna tanke utvecklas på ett mycket intressant sätt av en fransk utredning, som arbetade parallellt med Regner. När de presenterade sitt betänkande i januari 2006 hade de kommit fram till slutsatsen att äktenskapet ska bevaras som en förening mellan man och kvinna.
De framhåller t.ex. att äktenskapet ”inte bara [är] ett kontraktsmässigt erkännande av kärleken mellan två personer. Det är ett förpliktigande ramverk av rättigheter och skyldigheter som är utformat för att kunna ta emot ett barn och ge det en harmonisk uppväxt”.
Men varför då inte vidga äktenskapsbegreppet? Jo, för att om äktenskapet öppnas upp för homosexuella par, vars relationer är strukturellt infertila, förändras äktenskapet till själva sin grundläggande funktion, så att det inte längre är naturligt länkat till barns tillblivelse. Äktenskapet skulle då enbart handla om vuxnas önskemål, och det skulle inte längre finnas någon samhälleligt sanktionerad institution som knyter samman mamma-pappa-och-barn. Även om det inte skulle leda till stora omvälvningar direkt, skulle det på sikt få allvarliga konsekvenser. Att blunda för denna lagstiftningens normerande verkan vore mycket olyckligt.
Den franska utredningen pekar också på att homosexuella par – två kvinnor eller två män –aldrig kan få barn tillsammans. (Det är s.a.s. första lektionen i sexualupplysningens blommor och bin.) Därför måste det alltid vara en tredje person inblandad, och det är emot den biologiska föräldern som barnet har vissa rättigheter enligt FN:s Barnkonvention. Osv.
Frankrike är inte det enda land som insett detta. Faktum är att det är betydligt fler stater, inklusive amerikanska delstater, som har valt att skydda äktenskapet än som har valt att förändra det.
Om vi till denna bakgrund lägger det faktum att argumenten för en förändring av äktenskapet är mycket svaga, blir det mycket svårt att motivera en lagändring.
Ett ”argument” som framförts är att möjligheten att ingå äktenskap handlar om alla människors lika värde. Men detta innebär ju inte att äktenskapslagen inte har begränsningar: det gäller ålder, släktskap, antal – och att man måste vara av olika kön. De begränsningarna inkräktar inte på människovärdet, och Europadomstolen har slagit fast att det inte finns en rätt för homosexuella par att ingå äktenskap.
Ett annat ”argument” är att det skulle vara diskriminerande att homosexuella inte får ingå äktenskap. Men diskriminering definieras som situationer där utfallet blir olika på grund av en viss egenskap trots att alla ingångsfaktorer är de samma, vilket ju inte fallet när det gäller hetero- och homosexuella relationer – på grund av fortplantningsmöjligheten. Eftersom samhällets hela fortbestånd vilar på man-kvinna-relationen, är det fullt legitimt att samhället värnar den.
Ytterligare ett ”argument” som framförts är att vi som vill bevara äktenskapet har något emot homosexuella. Men hur skulle det kunna vara så när många homosexuella själva vill bevara nuvarande lagstiftning, med äktenskap för heterosexuella och partnerskap för homosexuella?
På samma sätt går det att tillbakavisa argument efter argument, tills det enda som kvarstår är att eftersom homosexuella kräver detta måste vi tillmötesgå deras krav. Och det är så Regner talar. Men en sådan avsaknad av kritiskt och rationellt tänkande i en lagstiftningsprocess är naturligtvis helt otänkbar!
I vårt valmanifest lovade vi Kristdemokrater att äktenskapet ska bevaras som en relation mellan en man och en kvinna. Det löftet kommer vi nu att ta strid för i regeringsförhandlingarna. Under hösten kommer Moderaterna att ta ställning i frågan, och vi hoppas då självklart att de ska lyssna på argumenten i frågan. Om så blir fallet är vi övertygad om att äktenskapet kommer att bevaras i nuvarande form även för framtida generationer.
MIKAEL OSCARSSON, Uppsala
riksdagsledamot för Kristdemokraterna
LENNART SACRÉDEUS, Mora
riksdagsledamot för Kristdemokraterna
(Artikeln är tidigare publicerad i Världen Idag)
