Frågan om Bibelns betydelse är inte bara intressant utifrån dess påverkan på vår kultur och Skolverkets förslag till ändrade kursplaner. Många som avvisar till exempel evangelierna som fabler eller religiös propaganda har inte insett att det råder allt större forskarkonsensus om att texterna tillhör samma genre som antika historiska biografier, skriver Jacob Rudenstrand.

Skolverkets förslag till nya kursplaner, där direkta hänvisningar till Bibeln i religions-, historie- och samhällskunskapsämnet har tagits bort till förmån för ett allmänt tal om ”religiösa urkunder” har väckt engagemang. Detta gäller även utanför kyrkornas väggar. Författaren Björn Ranelid reagerar till exempel i Lärarnas tidning:

”Bibeln är en gigantisk gränslös referens i förhållande till etik, moral, filmer, sånger, litteratur, poesi, prosa, essä och estetik. Man förnekar en gigantisk massa som är liktydig med universum. Frågan om livets begynnelse och referensen till den. Ska man ta bort Big Bang ur undervisningen också?”

I Världen idag beskriver historikern Dick Harrisson förslaget som en ”bildningsmässig katastrof”. Samtidigt är han inte förvånad över myndighetens agerande: ”Skolverket vill ju också att man bara skall kunna diskutera tolkningar av skönlitteratur, historia, och annat väsentligt – och inte nödvändigtvis känna till vad som verkligen står i böckerna och vad som verkligen hände i det förflutna. Det verkar onekligen som om Skolverket har kapats av ett gäng postmodernistiska kulturrelativister som är öppna för att likställa åsikt med kunskap.”

Detta är ingen nådig kritik. Skolverket har å sin sida inriktat sig på skademinimering. I olika sammanhang har man talat om att även om hänvisningen till Bibeln försvinner från kursplanen, innebär det inte att den försvinner från undervisningen. På sin webbsida om revisionen av nya kurs- och ämnesplaner toppar myndigheten med frågor och svar om Bibelns plats i undervisningen, där man bland annat skriver:

”Anledningen till att vi inte skriver ordet Bibeln är att vi genomgående valt att använda samlingsbegrepp. Att Bibeln ingår i samlingsbegreppen urkunder och centrala berättelser vet lärarna. I vårt nya förslag gör vi det obligatoriskt för läraren att undervisa om kristendomens och världsreligionernas centrala berättelser och tankegångar. På så sätt förstärker vi undervisningen om urkunder, där Bibeln har en självklar plats.”

Det är välkommet att Skolverkets planer att stryka Bibeln ur kursplanen uppmärksammas. Bibelns betydelse för vår kultur kan inte överskattas. Så mycket av konsten, vetenskapen och etiken går tillbaka till de bibliska texterna. Att inte vara medveten om dess roll i västerlandets historia, vore som att sakna en kompass i ett okänt territorium.

I somras besökte jag det Museum of the Bible i Washington DC, ett nytt privatfinansierat museum bara ett par kvarter från National Mall, om de bibliska texternas tillblivelse, tryckkonsten, Bibelns betydelse för vetenskap, konst, religionsfrihet och populärkultur. Men också hur Bibeln har utnyttjats för onda ändamål. Ett sådant exempel var en utställning om den så kallade Slavbibeln, en noga redigerad bibelutgåva som gavs ut i Västindien till svarta slavar under 1800-talet. Texter som talade om befrielse från slaveri, som stora delar av Andra Moseboken, Psaltaren och Nya testamentet var borttagna. Däremot fanns texter som exempelvis Titus 2:9, med uppmaningen till ”tjänarna att underordna sig sina herrar i allt”, kvar. Om man jämför med den svenska museidebatten, där man på flera statliga museer försöker lägga tillrätta historien och tolka in nutida identitetspolitiska debatter i konstföremålen, var Museum of the Bible en välkommen konstrast.

År 2016 tog SEA, Dagen och Svenska bibelsällskapet fram en Sifoundersökning som visade att inte mer än sju procent av svenskarna läser Bibeln någon gång i månaden och att bara två procent gör det dagligen. Sett till kön läser tio procent av kvinnorna Bibeln en gång i månaden eller mer medan motsvarande siffra för männen är 4 procent. Dessutom svarade 55 procent av svenskarna att Bibeln inte har någon eller nästan ingen relevans. Ytterligare 27 procent svarade att Bibelns relevans inte är särskilt stor. Sammanlagt är det en stor majoritet, 82 procent, som är skeptiska till Bibelns relevans.

Många som är skeptiska till Bibeln avvisar den då man menar att dess budskap bara rör sig på fablernas nivå. Texterna må nämna historiska karaktärer, men de relaterar inte till verkliga historiska händelser. Som den tidigare ärkebiskopen KG Hammar uttryckte det i en artikel i Dagens Nyheter 2006:

”Evangelierna, som ju till sin karaktär är trosdokument. Därmed vittnar de i första hand om den tro som fanns i de första kristna församlingarna, inte om den historiske Jesus.”

Men redan den kände literaturvetaren CS Lewis avvisade tanken på att Nya testamentet var påhittade berättelser. I Modern Theology and Biblical Criticism (1969) skriver han om evangelierna:

”Jag har läst dikter, romanser, visionära skildringar, legender, myter hela mitt liv. Jag vet hur de ser ut. Jag vet att ingen av dem ser ut på det här sättet. Antingen är det ett reportage … Eller också är det så att någon okänd författare på 100-talet, utan kända företrädare och efterföljare, plötsligt föregrep den moderna novellistiska och realistiska berättarkonstens hela teknik.”

Den kände NT-forskaren Craig Keener, vid Asbury Theological Seminary, är nu aktuell med en bok om evangelierna, där han placerar dem i samma genre som antik grekisk-romersk biografi. I en intervju i Christianity Today säger han:

”De flesta antika romaner är rent fiktiva; de få romaner som använder sig av historiska karaktärer utspelar sig in i det avlägsna förflutna. Dessutom håller de sig inte tätt till sina källor som Matteus och Lukas uppenbarligen gör. Matteus och Lukas beroende av tidigare källor visar att de uppenbarligen är intresserade av tidigare information, och eftersom de använder sig av Markus som en pålitlig källa med ett sådant förtroende – Matteus anpassar Markus, men innehåller mer än 90 procent av de händelser han beskriver – och eftersom de skrev ganska snart efter Markus och var i en mycket bättre position att utvärdera Markus tillförlitlighet än moderna forskare, verkar det tydligt att de skriver informationsbaserade verk. Detta är ganska annorlunda än forntida romaner.”

Keener lutar sig mot det tidigare standardverket av Richard Burridge, What are the Gospels – A Comparison with Graeco-Roman Biography (2004). Där konstaterar han att ”de fyra kanoniska evangelierna och den grekisk-romerska biografin uppvisar ett tydligt släktskap [och att] den biografiska genren har snabbt blivit en del av en ny [vetenskaplig] konsensus.”
Bibeln är alltså inte bara av stor betydelse för att förstå vår kultur. Dess texter har också ett historiskt värde, då allt fler inser att det ger oss tillgång till vad som egentligen hände.

Jacob Rudenstrand
Bitr. Generalsekreterare