Att svenskar i allt större utsträckning förlorar kunskapen om Bibelns texter och innehåll får konsekvenser såväl i samhället i stort som i församlingslivet. Det skriver SEA:s Jacob Rudenstrand i en kommentar till Jonas Gardells observation om svenskarnas minskade bibelkunskap.
Svenskarnas förankring i Bibeln håller på att gå förlorad! Det skrev författaren Jonas Gardell häromveckan i Expressen i samband med mottagandet av Pär Lagerkvist-priset. Han observerar hur förståelsen för den litteratur som drar sitt tankegods ur Bibelns texter har blivit alltmer svårförståelig för svenska läsare: ”De bibliska texterna tystnar, och då riskerar också de texter som tar sin utgångspunkt i Bibeln att urholkas och tystna”. Gardell hänvisar till teologen och Lagerkvistforskaren Stefan Klint som menar att berättelserna blir ”endimensionella” och ”stumma” när läsarna saknar författarens ”förtrogenhet med Bibelns litterära former och innehåll” och påpekar hur hans egna texter ”med åren blivit just alltmer stumma eftersom mina läsare faktiskt inte känner till referenserna”.
Det är en intressant observation som Jonas Gardell gör om vår samtid. Samtidigt kan man konstatera att Gardell själv visar på ett minst sagt ambivalent förhållande till Bibelns texter – inte minst i sina böcker Om Gud (2003) och Om Jesus (2009). Ett exempel på bristfällig förståelse av Bibeln (som min kollega Olof har tidigare påvisat) rör en av Gamla testamentets mest svårsmälta texter: Domarboken och då i synnerhet berättelsen om leviten och hans bihustru (kap 19). De blodiga händelser som skildras i kapitlet är enligt Gardell sanktionerade av Gud enligt tankegången att ”om det står i Bibeln måste det vara Guds vilja”.
Faktum är att ända sedan Bibel 2000 gavs ut år 1999 har Bibeln och dess mer våldsamma texter varit föremål för debatt, inte minst när det gäller gudsbilden i GT. Men som vi har visat i tidigare nyhetsbrev ska Domarboken läsas som en skildring av en tid av djupt andligt förfall (jmf kap 2:11–12, samt 17:6 och 21:25). Israels barn började tillbe de omkringliggande folkens avgudar och tillbe Gud på motsvarande sätt: ”Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt.” Det fick katastrofala följder för såväl privat- som samhällsliv och det är detta vi läser om i Domarboken. (Som parentes kan nämnas att Domarboken lämpar sig väl för ett närmare studium även idag då det finns flera likheter mellan Domarbokens tid och vår egen som präglas av individualistiska och nihilistiska tankeströmningar. Tim Keller har skrivit en både gedigen och lättillgänglig guide till Domarboken som funkar bra som lärarhandledning.)
Men tillbaka till Gardells observation om svenskarnas bibelkunskap som vid sidan av nyss nämnda kommentar faktiskt har sina poänger. Att Bibeln och kunskapen om dess innehåll spelar allt mindre roll bland befolkningen, och därmed leder till att viktiga nycklar till vår kultur och historia riskerar att gå förlorade, kan nämligen verifieras rent empiriskt. För ett par år sedan genomförde Sifo på uppdrag av SEA, Svenska Bibelsällskapet och Dagen en stor undersökning över svenskarnas bibelläsning och deras syn på Bibelns betydelse. Resultatet talade sitt tydliga språk: inte mer än 7 procent av svenskarna läser Bibeln någon gång varje månad och bara 2 procent gör det varje dag. Det är också en stor majoritet, 82 procent, som är skeptiska till Bibelns relevans idag. Och för unga människor (mellan 15 och 29 år) läses Bibeln främst vid vissa kyrkliga riter som konfirmationen, söndagsgudstjänster och andra högtider.
Av detta kan man dra flera slutsatser. En sådan är vad detta betyder på den samhälleliga nivån. Där kan man konstatera att bibelläsningen verkligen är satt på undantag. För två år sedan planerade Skolverket att ta bort alla hänvisningar till Bibeln i kursplanerna för religions-, historie- och samhällskunskapsämnet till förmån för ett allmänt tal om ”religiösa urkunder”. Historikern Dick Harrisson kommenterade förslaget med att det vore en ”bildningsmässig katastrof”. Det skulle riskera göra svenska elever omedvetna om sin egen kultur och historia. Alltså just det som även Gardell flaggar för.
En annan slutsats man kan dra har att göra med konsekvenserna av detta för våra församlingar. Som samhällsmedborgare bör vi självklart vara bekymrade över tendenser till Bibelns minskade relevans i samhället. Samtidigt är detta på många sätt en spegelbild av vad som händer inne i församlingen då vi som kristna gemenskaper är kallade att vara salt och ljus i en fallen värld. I slutet av sommaren inledde pastorerna Julia Forsberg och Olivia Liebgott en debatt i Dagen utifrån Sifos bibelstatistik där de pekade på sambandet mellan den minskade bibelläsningen, som med stor sannolikhet även gäller inom församlingarna, och kyrkornas sjunkande medlemstal: ”Det historiska avståndet mellan berättelsernas ursprungliga sammanhang, till hur de blir till verklighet för oss i dag, innebär för många att de inte vet var de ska börja eller hur de ska tillgodogöra sig texterna”. I stället, skriver de, läser man ”favoritbibelställen” som gör att ”Gudsbilden och relationen blir […] fragmentarisk”. Forsbergs och Liebgotts debattartikel har lett till stort engagemang och det är ingen tvekan om att hela kristenheten står inför en utmaning att uppmana och inspirera till ökat bibelbruk.
För den kristna församlingen är det därför av avgörande betydelse att vi hittar tillbaka till ett frimodigt, välgrundat och självklart förtroende för Bibelns relevans och auktoritet. Som Lausannedeklarationen uttrycker det hela:
”Bibelns budskap riktar sig till hela mänskligheten, ty Guds uppenbarelse i Kristus och Skriften är oföränderlig. Genom Bibeln talar den helige Ande också idag. Gud upplyser sitt folks sinnen för varje kultur för att det på ett levande sätt med egna ögon ska uppfatta sanningen. Så uppenbaras för hela församlingen mer och mer av Guds mångfaldiga visdom.”
Jacob Rudenstrand, bitr. generalsekreterare
