En av SEA:s mest högprioriterade frågor de senaste åren har varit bevarandet av nuvarande äktenskapslagstiftning. Men samtidigt som jag är full av beundran för den kommitté som har arbetat med detta måste jag säga att jag förundras över hur få kristna som har slutit upp bakom SEA:s arbete.
När vi nu – tack vare att utskottsinitiativet om en könsneutral äktenskapslag röstades ned – har fått några månaders respit i frågan, kan det därför vara läge att fräscha upp minnet kring varför frågan om ett lands äktenskapslagstiftning är så viktig.
I detta och nästkommande nyhetsbrev vill jag dela med mig av några tankar omkring detta, och då med fokus på några områden som jag tycker ofta har kommit i skymundan i debatten.
Om jag börjar med den splittring som har visat sig inom kyrkans egna led tycks det – förutom dem som tydligt sympatiserar antingen med SEA eller RFSL – finnas två huvudlinjer i den svenska kristenheten.
Den första huvudlinjen går ut på att äktenskapets konstruktion är en perifer fråga, och att det därför inte är något vi som kristna ska lägga tid och kraft på att argumentera för. Risken, menar de som företräder denna linje, är att det perifera hamnar i centrum – att etiken skymmer sikten för den som är viktigast av allt, nämligen frälsningen i Jesus Kristus.
Den andra huvudlinjen går ut på att frågan om äktenskapets konstruktion visserligen kan vara viktig för oss som är kristna, men att vi inte har något mandat att påverka det sekulära samhället i en mer ”kristen riktning”. Bibelns undervisning, menar man då, var aldrig tänkt att tillämpas av hedningar. Därför är det lika bra att hålla tyst.
Problemet med dessa båda hållningar är att de bortser ifrån fakta som åtminstone jag menar leder till att hela argumentationen måste falla.
Om vi börjar med centrum-periferi-linjen är det visserligen sant att frågan om frälsningen i Jesus Kristus alltid är det viktigaste för en kristen att lyfta fram. Men fördenskull är det ju inte självklart att äktenskapets konstruktion är en perifer fråga. Snarare pekar både Bibeln och erfarenheten på att familjen är grunden för det gemensamma samhällsbygget; när grunden ifrågasätts kommer därför hela bygget i gungning.
På motsvarande sätt kan synsättet att äktenskapslagstiftningens bevarande ska ses som ett kristet särintresse bemötas. Visserligen är det uppenbart att Bibelns texter fördjupar vad som är äktenskapets innebörd. Men teologiskt hör äktenskapet till vad man brukar kalla för skapelseplanet – alltså till de förutsättningar som vi har gemensamt oavsett nationalitet, kultur eller religion.
Till detta kan läggas det faktum att kyrkans värnande om den bibliska äktenskapssynen har varit till stor nytta också för det civila samhället. Både i vårt eget land och i missionsarbetet i andra länder har kyrkan bidragit till att kvinnans status i äktenskapet har höjts, liksom till avskaffandet av sådant som barnäktenskap och polygami. Att i dag säga att vi inte ska vara med och påverka samhället i denna fråga är därmed detsamma att underkänna den insats som kyrkan tidigare har gjort – både i Sverige och andra länder.
Av detta behöver inte följa att vi som kristna ska driva igenom lagar där vi lägger lärjungaskapets krav också på dem som inte har en relation till Kristus. Om bibeltexterna som berör dessa frågor hade hört endast till förmaningsavsnitten för redan troende hade frågan kommit i ett annat ljus. Men så är alltså inte fallet. De hör skapelseplanet till, och är goda och nyttiga för alla människor att leva efter.
OLOF EDSINGER
Teolog och författare
Generalsekreterare för SALT
– barn och unga i EFS
Ovanstående är del 1 av totalt två delar, där Olof Edsinger skriver om äktenskapets betydelse idag. Del två kommer i nyhetsbrevet nästa vecka.
