Frågan om trons förankring är betydelsefull av flera skäl. I alla tider har det varit en frestelse för oss människor att bygga vår tro på sådant som kan beskrivas som subjektivt. Men Guds ord hänvisar oss hela tiden bortom detta, skriver SEA:s generalsekreterare Olof Edsinger inför påsken.

Vi ska snart fira den största av den kristna kyrkans högtider. Dagarna då Jesus led, dog och uppstod kommer för alltid att vara värda att minnas Ä och att fira. Det var dagar då kampen mellan ont och gott skulle ta en ny och avgörande vändning, allt medan änglarna i Guds himmel (får vi anta) höll andan avspänning. På påskdagen kan vi äntligen stämma in i det jubelrop som sedan dess har ekat högt i Guds församling: Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

Eller med Paulus ord: “Du död,var är din seger? Du död, var är din udd? Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. Men Gud vare tack som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus!” (1 Kor 15:55Ä57).

I detta historiska drama får vi också ha förankringen för vår egen tro. “Om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är fortfarande kvar i era synder”, skriver aposteln. “Men nu har Kristus verkligen uppstått från de döda, som förstlingen av de insomnade” (1 Kor 15:17, 20).

Frågan om trons förankring är betydelsefull av flera skäl. I alla tider har det varit en frestelse för oss människor att bygga vår tro på sådant som kan beskrivas som subjektivt. På våra egna känslor, våra egna erfarenheter och våra egna omständigheter. Men Guds ord hänvisar oss hela tiden bortom detta. Det pekar på historiska fakta och Ä framför allt Ä på Guds egen uppenbarelse om sig själv och sin vilja.

“Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om ting som man inte ser”, skriver Hebreerbrevets författare (Hebr 11:1). Och denna visshet kommer sig av att det som Herren har talat, det håller att bygga på även om vi själva inte har kontroll över allt som sker. Vi får leva “i tro, utan att se” (2 Kor 5:7).

Detta betyder dock inte att tron skulle vara blind. Vi känner ju trots allt den Herre som vi genom tron väljer att lita på! Den engelske teologen John Stott, som bland annat skrev stora delar av Lausannedeklarationen, konstaterar:

“Tron är varken naiv eller lättlurad. Den är varken ologisk eller irrationell. Den är tvärtemot tillit baserad på vårt förnuft. Den vilar på kunskap, kunskapen om Guds namn. Den är förnuftig därför att den bygger på vissheten att Gud är tillförlitlig. Det är aldrig oförnuftigt att lita på Gud därför att han är den mest trovärdige av alla.”

Den väckelserörelse som förvandlade vårt land under 1800- och delar av 1900-talet var till stora delar grundad på dessa erfarenheter.

För det första: En personlig relation till Herren, som gjorde att tron på Gud inte bara var en abstrakt kunskap. Man hade själv mött sin Frälsare!

För det andra: En orubblig tilltro till Guds skrivna ord. Och i detta också en själavårdande insikt om att ett hållbart liv måste vara byggt på någonting utanför oss själva. Bara där kan vi få den förankring som håller genom alla omständigheter och känslomässiga svängningar. Som Lina Sandell uttrycker det i en av sina psalmer: “Jesus, håll mig blott vid Ordet, det är klippfast grund. / Då skall jag ej gå förlorad i den mörka stund. / Mänskomeningar och tycken, ack, hur skifta de. / På ditt vissa ord allena lär i tron mig se.”

För det tredje: Ett starkt motstånd mot liberalteologins tendens att underminera Bibelns historiska anspråk. Carl Olof Rosenius, som var Lina Sandells teologiska inspirationskälla, gick själv igenom en troskris när han kom i kontakt med universitetslärarnas ifrågasättande hållning till evangelierna. Han räddades dock i tron av sin metodistiske mentor George Scott, som gav honom tilliten till bibelordet tillbaka.

Just det som gör den kristna tron så utmanande Ä att den är förankrad utanför oss själva och att den gör oss beroende av Gud och hans skrivna uppenbarelse Ä är på så sätt också dess största styrka. Som syndare vill vi hela tiden klamra oss fast vid sådant som vi själva har kontroll över. Vi tror att friheten ligger i att vara våra egna herrar, och att själva definiera rätt och fel, sant och falskt. Men det som Bibeln och hela den kristna historien vittnar om är alltså att den sanna friheten i stället ligger i beroendet. I lydnaden för vår Skapare.

Just detta är också vad påskens drama är ett så starkt vittnesbörd om. “När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors”, skriver Paulus om Jesus. Genom denna lydnadshandling öppnades porten till Guds överflödande välsignelse: “Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och
under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära” (Fil 2:7Ä11).

När du och jag stämmer in i denna tillbedjan Ä när vi i ord och handling låter Jesus vara vår högsta auktoritet Ä kan även vi få erfara kraften i hans många löften till oss. “Har jag inte sagt dig att om du tror ska du få se Guds härlighet?”, säger Jesus till sin vän Marta (Joh 11:40).

Samma sak säger han i dag till dig och mig!

Olof Edsinger
Generalsekreterare

Fotnot: Vill du läsa mer om tron och trons kraft i våra liv? Kolla gärna in Olof Edsingers nya bok Tro stavas beroende.