Han hade precis kommit tillbaka till hotellrummet. Det var nära midnatt. Dagen hade varit fylld av intressanta människor och intensivt arbete. Han hade föreläst om hållbar företagsutveckling för dryga hundratalet tämligen framgångsrika affärsmän. Då knackade någon på dörren. Eller rättare sagt det ringde. Det skedde på ett av stadens många 5-stjärniga hotell som vuxit upp som svampar ur jorden under senare år. Staden var dynamisk och ett centrum för handel och företagande.
Han var trött men nöjd. Resan dit hade varit lång och över flera tidszoner, men den svenske föreläsaren var upprymd över de fascinerande människor han mött och deras vilja att göra gott genom sina affärer och företag. Vem kom till hans rum så här dags? Och varför? Kanske någon av konferensens deltagare som ville prata? Det hade hänt dagen innan.
– Vi är från polisen, sa mannen som trängde sig in då han öppnade dörren. Fyra personer med bister uppsyn kom in i rummet, tre män och en kvinna. Vi vill ställa några frågor, fortsatte han.
Svensken blev överrumplad, men inte helt förvånad. Han hade rest mycket och stött på allehanda icke-demokratiska regimer och deras godtyckliga behandling av människor.
– Jag vill se er legitimation, sa han bestämt. Vilka är ni och varför är ni här?
Polis nummer 1 tog upp sin bricka. Ingen annan rörde sig. Hotellgästen frågade nästa person, en man som såg barsk ut: ”Vem är du?”
Han tog fram sin legitimation och förklarade lite motvilligt att han företrädde stadens myndigheter. Senare fick svensken veta att han var från säkerhetspolisen.
– Får vi komma in, frågade polis nummer 1.
– Ni är redan inne, sa mannen.
De gick längre in i rummet, slog sig ner i soffa och fåtölj och befallde svensken att sitta ner på sängen. De krävde att få se hans pass. Han öppnade det lilla kassaskåpet och överlämnade passet till polis nummer 1. Han undersökte det som om det vore en falsk sedel. Han hummade och såg misstänksamt på svensken och sa:
– Det här är inte rätt, det ser inte ut som ditt pass. När är det utfärdat?
– Det står i passet, sa den svenske föreläsaren.
– Det här kan inte vara ditt pass, upprepade polisen, det ser inte ut som du.
Hotellgästen ville skratta men behärskade sig. Passet var tämligen nytt, han hade samma frisyr och hårlängd och samma glasögon. Ögon och näsa hade suttit där sedan födseln. Om det inte var han på fotot måste det vara hans tvillingbror; som han inte hade.
Säkerhetspolisen tog över förhöret; han talade på ett för svensken obegripligt språk och kvinnan i förhörskvartetten översatte till engelska.
– Varför är du här?
– Jag deltar in en konferens för företagare.
– Vilka organiserar den?
– Det finns stora skyltar i hotellobbyn som gör reklam för den. Det måste ni ha sett, svarade svensken.
– Vad gör du här?
– Jag är deltagare på konferensen och även föredragshållare.
– Du har brutit lagen, du är en brottsling, du har inte respekterat våra lagar, sa den bistre säkerhetspolisen.
Han är ensam i hotellrummet med fyra poliser. Ingen annan vet vad som händer. Om de arresterar honom vet ingen vad som hänt eller var han är. Tanken var inte helt lugnande för svensken.
– Vi vet att detta är ett religiöst möte, sa förhörsledaren. Och du har begått en brottslig gärning.
– Nej, konferensen handlar om företagande och jag och de andra vill bidra till en positiv, hållbar och etisk företagsutveckling, sa svensken.
Stämningen i rummet var ganska spänd. Svensken visste att å ena sidan att regimen inte ville ha dålig publicitet inför de olympiska spelen. Å andra sidan var han medveten om att landet hade bristande respekt för mänskliga rättigheter och rättstatliga principer. Han kände även till att polisen i vissa provinser och städer var tuffa och korrupta, medan andra provinser och en del statliga myndigheter var mer rättvisa. Vad skulle hända härnäst? Förhörsledaren tog fram en trycksak ur sin portfölj.
– Det här är du, sa han och läste upp hans namn från prospektet, eller hur?
– Det vet ni redan och ni har mitt pass, svarade han.
– Du har brutit mot landets lagar, sa säkerhetspolisen återigen.
Svensken visste att så inte var fallet, men han var samtidigt medveten om riskerna i den uppkomna situationen. Samtalet fortsatte. Ibland tyckte svensken att det var parodiskt, men han var också något bekymrad över sin hjälplöshet och utsatthet. Det kändes overkligt, men de fyra representanterna för regimen var onekligen i hans hotellrum – mitt i natten. De fotograferade honom och de fortsatte att anklaga och förhöra honom. Sen gick de, lika oväntat som de dök upp. En märklig natt i den asiatiska stormakten.
Tänk om detta hade hänt? Det hade varit obehagligt, minst sagt. Tänk om det hade drabbat mig? Det skulle vara kymigt, men inte minst en påminnelse om diktaturers dagliga verklighet. Fruktan är mål och medel för maktfullkomlighetens män. Jag tror jag vet – jag var där.
MATS TUNEHAG
Ordförande
Svenska Evangeliska Alliansen
