I början av september bodde jag en hel vecka ensam i en stor Västerbottensgård. Ett författarstipendium – och en generös arbetsgivare – gjorde denna paus från vardagen möjlig. En hel vecka att bara umgås med ordbehandlaren och sina egna tankar. Varken radio eller tv eller internet som störde.
Naturligtvis fick jag lite ”lappsjuka” efter halva tiden. Men mobiltelefonen fungerade ju. En erfarenhet som jag efteråt prövade med några vänner var denna isolering. Om man nu har något vettigt att syssla med så går det ju bra. Dagliga rutiner och telefonkontakt med anhöriga. Ett år i kloster – eller i fängelse – vore ingen katastrof.
– Passa dig, sade en väninna. Man kan frammana sitt öde.
– Äh, invände en annan. Det finns faktiskt saker som är värda att gå i fängelse för.
Gör det det? Jag som håller för öronen när någon spelar olagligt nedladdad musik, jag som närmast föraktar alla de skrytsamma kristna piratkopierarna och fortkörarna och falskdeklaranterna – vad skulle jag kunna hitta på som kunde ge fängelse? Aldrig för dödens skull. Men för livets skull! För Jesu namns skull.
Pingstpastor Åke Green kalkylerade nog aldrig med ett fängelsestraff när han förberedde sin omtalade predikan. Han försvarades av jurister och en liten men stark opinion för yttrandefrihet. Det eviga gatlopp som gatans parlament dömt honom till är kanske värre än ett fängelsestraff. Skulle jag i motsvarande situation försvara mig, eller bara böja nacken och gå i fängelse? Ja, om det var för livets skull. För Jesu namns skull.
Yttrandefrihet är, som Mats Tunehag sa i sitt föredrag på SEAs årsmöte, också rätten att ha fel. Att uttrycka något som faktiskt varken är Sanning eller riktigt. Vi får lite till mans och kvinns fundera över den möjligheten i våra egna sammanhang. Jag bland annat i rollen som ansvarig utgivare för Budbäraren.
Det är viktigt för mig att låta alla åsikter komma till tals med sina bästa argument, även de som enligt min egen uppfattning har fel. Ja, i synnerhet de. För deras skull har jag en tjänst som innebär att jag kan sättas i fängelse. Om tidningen går över gränsen för vad som får tryckas – observera, inte vad som får tyckas – är det jag som åker dit. Är det för livets skull? Om jag låtit trycka dödens budskap?
Någon sa att ”Sanningen återuppstår alltid på tredje dagen”. Jag vilar i löftet att Sanningen till sist ska segra. Ibland måste vi citera lögnen, döden, för att göra den tydligare som fiende. Allas bästa argument måste brytas mot varandra för att vi klarare ska se vad som är liv och sanning, och vad som är lögn och död.
Men också i kristna sammanhang är den här prövningen viktig. För någon dag sedan läste jag Dag Sandahls blogg, där han ”firar” kyrkomötesbeslutet från 1958 genom att kritiskt granska vad som hände då och vad som händer nu. Sandahl antyder i en passus att Svenska kyrkan för att bevara 1958 års beslut förvandlats från en kyrka till en sekt. De som har fel åsikt slängs ut, fryses ut eller kastas ut.
Yttrandefrihet och åsiktsfrihet måste vara möjligt också i praktiken. Det är viktiga frågor för SEA.
Är du beredd att gå i fängelse för dem?
ERIKA CYRILLUS
ansvarig utgivare och chefredaktör Budbäraren
