0 Objekt

En av Bibelns mest ikoniska texter är den om Noa och syndafloden. Många av oss introducerades till den redan i söndagsskolan, andra fick vänta till lågstadiets religionsundervisning. Faktum är dock att den är känd även utanför den judiskt-kristna kulturkretsen. Enligt uppgift finns det närmare 300 bevarade berättelser om en översvämning någon gång i tidernas begynnelse. Mest känd utanför Gamla testamentet är versionen från det mesopotamiska Gilgamesheposet, som i sin äldsta version har ca 4 000 år på nacken.

I den här artikeln utgår jag dock från den bibliska texten. Eller snarare: från upptakten till berättelsen om Noa och syndafloden. Den har i alla tider förbryllat sina läsare, och i Bibel 2000 lyder den så här:

När människorna nu började bli talrika på jorden och döttrar föddes åt dem, såg gudaväsendena att människornas döttrar var vackra, och dem de tyckte bäst om tog de till hustrur. Då sade Herren: ’Min livsande skall inte bli kvar i människan för alltid – hon är dock av kött. Hennes livstid skall vara 120 år.’

På den tiden – och även senare – när gudaväsendena låg med människornas döttrar och fick barn med dem, fanns det jättar på jorden. Detta var urtidens hjältar, och deras rykte var stort.

Herren såg att ondskan på jorden var stor; människornas uppsåt och tankar var alltid och alltigenom onda. Då ångrade Herren bittert att han hade gjort människor på jorden. Herren sade: ’Människorna som jag har skapat skall jag utplåna från jordens yta, och med dem alla fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar. Jag ångrar att jag gjorde dem.’ Men Noa hade vunnit Herrens välvilja. (1 Mos 6:1–8)

Särskilt de första av dessa verser är omdiskuterade. De betraktas allmänt som mer eller mindre mytologiska, och den svenska Bibelkommissionens översättning har på många sätt förstärkt detta intryck. Som vi snart kommer tillbaka till finns det emellertid andra sätt att läsa de urgamla orden – sätt som är betydligt mer aktuella än vi kanske tänker oss.

Men först några andra iakttagelser. Det här är alltså förklaringen till den annalkande syndafloden, som enligt Bibeln är grundad på den dåvarande mänsklighetens ondska. Några kapitel tidigare finns berättelsen om syndafallet, och det dröjer inte länge efter detta förrän situationen utvecklar sig bortom all kontroll. Adams och Evas son Kain begår det första mordet, och några generationer senare framträder den hårdföre Lemek som ”dödar en man för ett sår, en yngling för en skråma” och som är den förste som enligt Bibeln lever i polygami (1 Mos 4:23). ”Herren såg att ondskan på jorden var stor”, skriver Första Mosebokens författare, och han ”ångrade bittert att han hade gjort människor på jorden”.

Men inte bara det. Gud drar också en gräns för människans jordiska existens. ”Hennes livstid skall vara 120 år.” Och det verkar faktiskt som att den här gränsen har stått kvar ända in i modern tid. Världens med säkerhet äldsta människa är amerikanskan Sarah Knauss, som dog två dagar före millennieskiftet i den aktningsvärda åldern av 119 år och 97 dagar. Fransyskan Jeanne Calment, som dog två år tidigare, sades visserligen ha blivit 122 år gammal, men postumt har hon anklagats för att ha övertagit sin mors identitet, och hon ska i så fall ”bara” ha blivit 99 år.

Det må vara hur det vill med den saken. Den del av texten som har skapat mest frågor är ändå talet om ”gudaväsendena” som ”låg med människornas döttrar och fick barn med dem”, och som enligt Bibel 2000 tycks ha varit orsaken till att det vid denna tid existerade ”jättar [hebreiska nefilim] på jorden”. Att flera av dessa begrepp kan tolkas annorlunda än i bibelkommissionens översättning illustreras av Svenska Folkbibeln där vers 4 lyder: ”Vid denna tid, då Guds söner gick in till människornas döttrar och dessa födde barn åt dem, och även senare, levde våldsverkarna på jorden. Detta var forntidens väldiga män som var så ryktbara.”

Inom den så kallade historisk-kritiska skolan har man generellt tagit för givet att författaren har lånat stoffet till dessa verser antingen från Gilgamesheposet eller från det babyloniska Atrahasiseposet. Men mot detta talar att betydande delar av Bibelns urhistoria – och särskilt skapelseberättelsen och Babels torn – snarare tycks ha till syfte att korrigera de babyloniska myterna.

Utifrån detta kan man säga att det finns tre olika huvudlinjer i fråga om hur uttrycket ”Guds söner” ska tolkas:

1) Det kan avse änglar eller andeväsen som – i likhet med många samtida gudamyter – hade sexuellt umgänge med kvinnor ur människorasen. Mot detta talar dock det faktum att Bibeln talar om änglarna som asexuella (jfr Matt 22:30 m fl), och även det smått fantastiska i händelseförloppet som sådant. Värt att notera är också att nefilim inte explicit sägs vara resultatet av dessa sexuella föreningar; det står bara att fenomenen hör hemma under samma period av mänsklighetens historia.

2) Det kan avse de gudfruktiga ättlingarna till Adams och Evas son Set, som i och med de här uppmärksammade händelserna beblandar sig med de ogudaktiga ättlingarna till Kain. Denna tolkning hörde till favoriterna hos ett antal tongivande kyrkofäder och reformatorer, men den är i dag mindre vanlig än tidigare.

3) Det kan avse forntida kungar eller herremän med gudomliga anspråk, som på despotiskt manér skaffade sig harem med mängder av kvinnor (jfr att Folkbibeln översätter vers 2 som att ”de tog till hustrur alla de ville ha”).

Det vore ohederligt att hävda att valet av linje skulle vara enkelt. Var och en har sina egna problem, och vi står tveklöst inför en av Gamla testamentets mest svårtolkade texter. Men med detta sagt menar jag ändå att det finns mycket som talar för den tredje varianten. Både temat av människor som sträcker sig bortom sina gränser för att bli gudomliga, och polygami som en konsekvens av detta fenomen, dyker till exempel upp även i de föregående kapitlen (1 Mos 3:5; 4:19). Det är också väl känt att kungligheter och andra ledare både i antik och modern tid har gjort gudomliga anspråk.

Tanken på social instabilitet på grund av maktkoncentration och obalans mellan könen får vidare stöd också av nutida forskning. Den amerikanska professorn Valerie Hudson har till exempel uppmärksammats för sina böcker och artiklar inom detta fält. I en text som förra året publicerades av tidningen Kvartal talar hon om tre fenomen som skapar underskott på kvinnor alternativt överskott på ogifta män, och som därmed kan ses som starkt bidragande orsaker till våld och konflikter i vår värld. Dessa fenomen är för det första oviljan att välkomna döttrar i familjen, för det andra månggifte som samhällsinstitution och för det tredje höga kostnader för brudköp.

Angående det andra av dessa fenomen, som har flest paralleller till den linje jag själv ansluter mig till i fråga om bibeltexten, skriver Valerie Hudson: ”Genom att gifta sig med flera kvinnor tränger elitens män ut unga, vuxna män i lägre samhällsskikt från äktenskapsmarknaden.” Detta, menar hon vidare, är en av de globalt sett viktigaste orsakerna till social oro, och hon konstaterar att det är signifikant mycket lättare att rekrytera soldater till rebellgrupper i regioner där det är överskott på (ofrivilligt) ogifta män. I samma artikel citerar hon vetenskapsjournalisten Robert Wright som skriver: ”Mycket långt drivet månggifte går ofta hand i hand med mycket stränga, politiska hierarkier och når en höjdpunkt under de mest despotiska regimerna.”

Kanske var det den här typen av fenomen som ledde fram även till situationen i Första Moseboken, och som gjorde att Herren ”bittert [ångrade] att han hade gjort människor på jorden”? Exakt hur det förhåller sig med detta kommer vi kanske aldrig att få veta, men även i Nya testamentet säger Jesus att förhållandena vid hans återkomst ska vara snarlika dem som rådde i forntiden: ”Som det var i Noas dagar, så skall det bli under Människosonens dagar” (Luk 17:26).

Oavsett vår relation till Jesus och de bibliska texterna visar det sig alltså att även urgamla fenomen kan ha paralleller till situationen i vår värld i dag. Människan och hennes maktmissbruk är sig likt från en tid till en annan.

Olof Edsinger