Som Guds barn har vi fått kallelsen att vända på perspektivet, så att vi ser den glädje och frid och gemenskap som växer fram i det som vi som troende har blivit fria till. SEA:s Olof Edsinger skriver om två olika definitioner av ”frihet”.
I förra nyhetsmailet skrev min kollega Jacob Rudentrand om den svenska synen på religionsfrihet. En nyligen genomförd studie från Pew Research Institute visar att endast hälften av befolkningen beskriver denna rättighet som ”mycket viktig”. Som Jacob påtalade illustrerar detta att våra fri- och rättigheter i dag tenderar att ställas i likriktningens snarare än i mångfaldens och demokratins tjänst. Samma studie visar nämligen att värderingen ”jämställdhet mellan könen” har närapå hundra procents uppslutning från svenskarna. Ett rungande ”ja” till friheten att vara lika alltså – men ett lika rungande ”nja” till att tycka och agera olika i religiösa frågor.
Dessa attityder kan även sägas återspegla något annat, nämligen det i västvärlden så utbredda fenomenet att definiera frihet som en negation. Kopplat till religionsfriheten innebär detta att exempelvis Förbundet Humanisterna brukar tala om ”friheten från religion” snarare än om ”friheten till religion”. Helt följdriktigt verkar man för att förbjuda sådana fenomen som konfessionella friskolor och omskärelse av nyfödda pojkar.
Denna hållning hänger i sin tur samman med den svenska kulturens individualism. Globalt sett brukar ju Sverige beskrivas som ledande i fråga om self expression values – alltså i betoningen av individuellt självförverkligande. Kollektivt orienterade kulturer brukar i stället betona survival values, där familjens, klanens eller det gemensamma samhällets väl och ve står i fokus.
Kopplat till frihetsbegreppet innebär detta att vi i Västvärlden i allmänhet och i Skandinavien i synnerhet tenderar att definiera frihet som att slippa andra aktörers inblandning i våra liv. Därmed kan man också säga att andra människor – och självklart också Herren själv – uppfattas som ett mer eller mindre ovälkomna inslag i våra egna livsprojekt. Frihet, predikar västerlandets sekulära präster och profeter, kräver ett närmast totalt oberoende av omgivningen.
Och som en logiskt konsekvens av samma tänkande: Frihet kan aldrig stå att finna inom en gräns. Det är ju just därför som den ”sanna friheten” måste formuleras som en frihet från. Frihet, menar de tongivande rösterna i vår kultur, är att slå sig fri från allt sådant som begränsar våra egna handlingsmöjligheter.
Nu är det förvisso så att även Bibeln ibland talar om en frihet från. Som kristna är vi exempelvis befriade från syndens och dödens och djävulens makt. Men själva förutsättningen för denna frihet är å andra sidan den gemenskap med Gud och våra medmänniskor som står i centrum av den bibliska uppenbarelsen. Här är det alltså snarare en frihet till som framhävs. Vi är fria till gemenskap med andra.
Ja, faktum är att det var i skärningspunkten mellan dessa båda definitioner av frihet som syndafallet en gång utspelade sig. Den frihet som Adam och Eva skapades för var nämligen i första hand en frihet till.
Till gemenskap med Gud.
Till ett ansvarstagande för denna värld.
Till ett bejakande av Guds lag.
Men i stället för detta valde våra förfäder att söka tryggheten i en frihet från.
Från sitt beroende av Gud.
Från det som var Guds lag och uttalade vilja.
Följden av detta blev att vi åtskiljdes från den Gud som hade skapat oss till sina avbilder.
Därmed kan man också säga att mönstret att fly bort ifrån vår Skapare och hans vilja har blivit mänsklighetens ständiga följeslagare. ”Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg”, skriver Jesaja (Jes 53:6) – och just detta är essensen i Bibelns tal om synden. Synd är att försöka leva som sin egen herre. Att säga nej tack till beroendet av Gud, och därmed också av hans uppenbarade vilja.
Med en av synden präglad vision för våra liv kan man också säga att gränser blir ett hot. Så fort det dras en linje mellan rätt och fel, ont och gott, måste vi ju i någon mening förhålla oss till detta. Och det som därmed hotas är drömmen om vår egen allsmäktighet. Med författaren Magnus Malms ord: ”En gräns är en påminnelse om människans begränsning, ytterst hennes dödlighet, och det är det sista som den moderna människan vill bli påmind om. Gränsen talar om för henne att hon står inför något hon inte kan styra eller påverka, att hon är beroende av något större än sig själv – och det vill hon inte. Så kastar hon sig med hela sin begåvning över den ena gränsen efter den andra.”
Som Guds barn har vi fått kallelsen att vända på detta perspektiv, så att vi ser den glädje och frid och gemenskap som växer fram i det som vi som troende har blivit fria till. ”Ni är kallade till frihet”, skriver Paulus. ”Använd bara inte friheten så att den onda naturen får något tillfälle, utan tjäna varandra i kärlek” (Gal 5:13).
Det är detta som är vår kallelse. Det är detta som är den sanna friheten – den som leder oss bort ifrån vår egen självcentrering, och rakt in i vår himmelske Faders armar.
Olof Edsinger, Generalsekreterare
