Det är ett obestridligt faktum att Sverige, och den västerländska kulturen i stort, har vuxit fram ur en religiös mylla. Väldigt mycket av det vi i dag kallar för ”svenskt” skulle helt enkelt kunna benämnas även som ”kristet”. När förbundet Humanisterna propagerar för ett ”sekulärt samhälle” handlar det därför inte bara om att klippa band – utan om att kapa rötter. SEA:s Olof Edsinger analyserar och bemöter några av de vanligaste argumenten från det ateistiska lägret.

En av de stora förändringarna i senare års samhällsdebatt är det ökade fokuset på religion. En betydande orsak till detta är den muslimska invandringen, men det har även skett ett skifte på ett mer övergripande plan. Efter decennier av falska profetior om religionens marginalisering, bland annat av den framstående sociologen Peter Berger, tycks det i dag vara ordet ”postsekularitet” som ger den bästa beskrivningen av verkligheten. Även Berger övergav sekulariseringshypotesen före sin död 2017. Därmed blir det också svårare att komma undan med attityden att ateism skulle vara neutralt, medan religion skulle vara något suspekt – en anomali på en i övrigt harmonisk samhällskropp.

Detta hindrar dock inte att vissa försöker. Förbundet Humanisterna är till exempel oförtrutna i sin kamp mot religiösa uttryck i det offentliga Sverige. I synnerhet är det kristendomens särställning som ifrågasätts, men man propagerar också för ett ”sekulärt samhälle” – alltså ett samhälle där alla band är klippta mellan det offentliga och det religiösa.

Ytterst handlar dock inte detta om att enbart klippa band – utan om att kapa rötter. Det är nämligen ett obestridligt faktum att Sverige, och den västerländska kulturen i stort, har vuxit fram ur en religiös mylla. Väldigt mycket av det vi i dag kallar för ”svenskt” skulle helt enkelt kunna benämnas även som ”kristet”. Inte i meningen att det kräver en personlig tro för att praktiseras, men i meningen att det inte skulle ha uppstått om det inte vore för den kristna präglingen. Väl belagda exempel på detta är vårt svenska skolväsende, vårt vetenskapliga tänkande, vårt demokratiska statsskick och vår utpräglade individualism.

Och detta gäller inte bara i väst. I hela världen har den kristna missionen varit pådrivande för tre grundläggande aspekter av samhällsbygget: skola, sjukvård och religiösa institutioner. Den amerikanska forskaren Robert Woodberry har därtill slagit fast att så mycket som hälften av variationen i demokrati i Afrika, Asien, Latinamerika och Oceanien kan förklaras av närvaron av protestantiska missionärer.

På denna typ av resonemang svarar Anna Bergström och Ulf Gustafsson från Humanisterna (DN 6/7) att frikyrkorna visserligen ”var progressiva för 150 år sedan”, men att det i dag är det ”omgivande sekulära samhället som influerar religiösa samfund till att bli mer demokratiska, att behandla kvinnor jämlikt i alla avseenden, att respektera homosexuellas rättigheter och att uppvärdera barns rättigheter i förhållande till sina föräldrar”.

På liknande sätt skriver Daniel Färm från den S-märkta tankesmedjan Tiden (Expressen 23/4): ”Den kristna högern och de konservativa … har hört till de mest högljudda nejsägarna i allt från demokratins genombrott till en sekulär stat, alla människors frihet att kunna förverkliga sina livsdrömmar eller jämställdhet och sexuella fri- och rättigheter.”

Det är förstås omöjligt att i en enda artikel bemöta dessa argument i detalj. Men låt mig ändå få göra några kortfattade iakttagelser – och allra först några korrigeringar. Talet om att ”uppvärdera barns rättigheter i förhållande till sina föräldrar” är till exempel klart tendentiöst. Bakom formuleringen döljer sig Humanisternas paradfråga att religionsfrihet ska definieras som frihet från religion, och att det är statens uppgift att inskränka föräldrarnas möjlighet att religiöst påverka sina barn. Detta är dock motsatsen till intentionerna bakom FN:s barnkonvention, där det i stället är föräldrarna som ska skyddas mot en klåfingrig statsmakt.

Även påståendet att kristna har varit motståndare till en sekulär stat behöver modifieras, särskilt som frågan i Sverige präglas av vårt långvariga statskyrkosystem. De flesta frikyrkliga har ända sedan starten varit motståndare till denna symbios mellan kyrka och stat, och som Dan Korn påpekar i sin bok ”Som om Gud fanns” kan maktdelningen mellan en religiös, en sekulär och en dömande makt härledas tillbaka till Gamla testamentets Moseböcker.

Bakom formuleringen om jämlikhet antar jag att det är frågan om kvinnliga präster/pastorer som spökar. Här är det i dag främst katolska och ortodoxa kyrkor som håller fast vid en traditionell syn. Men att reducera denna till ett ifrågasättande av jämlikhet är en grov förenkling. Särskilt som det finns miljontals kvinnor utöver vår värld som delar samma hållning! Förklaringen till detta är att Bibeln faktiskt kan tolkas på detta sätt, och då är det inte en fråga om misogyni – utan om religiös övertygelse.

Samma sak kan sägas om homosexuellas rättigheter och sexuell frigörelse. Men här anser jag också att något annat spelar in. Jag känner inte till Bergströms och Gustafssons politiska hemvist, men kollisionen mellan dem och många klassiskt troende kristna kan åtminstone delvis förklaras utifrån Jonathan Haidts moralfundamentsteori. Haidt talar i denna om sex olika fundament, som på olika sätt spelar in i våra moraliska och politiska ställningstaganden. Bland vänsterliberala eller politiskt progressiva är det normalt de individcentrerade fundamenten omsorg, rättvisa och frihet som i dessa frågor fäller avgörandet. Men bland politiskt konservativa är det även de kollektivt orienterade fundamenten som påverkar: helighet, lojalitet och respekt för auktoriteter.

En viktig fråga ur ett politiskt konservativt perspektiv – som i etiska frågor ofta sammanfaller med det traditionellt kristna – blir därför: När riskerar den enskildes frihet att bli till skada för samhällsbygget i stort? Vad händer med äktenskapet när det frikopplas från dimensionen av att få barn? Vad händer med våra familjer när sexualmoralen uppluckras? Vad händer med folkhälsan när vi bejakar queerrörelsens flytande syn på kön och sexualitet?

Det är lätt att plocka poäng på att alla ska få förverkliga sina ”livsdrömmar”. På ett generellt plan skulle nog de flesta skriva under på detta. Men även den radikala individualismen har en baksida. Och kanske är det här som en av kristendomens mest bestående insatser för vårt samhällsbygge kan skönjas: det samtidiga värnandet om individens och kollektivets intressen. Samma religion som gjorde människan till subjekt, genom att hon själv förväntades ta ställning i fråga om tro eller icke-tro, var också med och lade grunden till den arbetsetik som blev en förutsättning för den svenska välfärdsstaten.

På den tiden var det väckelserörelsen, arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen som vandrade hand i hand. I dag är alla dessa folkrörelser marginaliserade. Detta borde ses som ett problem, snarare än som något att fira.

Läs på dagen.se