0 Objekt

Var finns alla normkritiker nu, undrade jag för mig själv, när jag såg journalisternas attityd till vår senaste minister. För det var i sanning märkligt att följa nyhetsrapporteringen kring utnämningen av Elisabeth Svantesson, skriver Stefan Gustavsson i en gästkommentar i Världen idag.

Tre frågor förvånande mig.

För det första diskussionen om en ministers församlingstillhörighet. Vi har en sekulär stat. Det betyder Ä inte att staten företräder en viss sekulär livssyn i kontrast till religiösa övertygelser Ä utan att staten intar en neutral hållning till frågan om vilken livssyn som är den riktiga. Istället för att driva en viss livsåskådning ska staten garantera allas religionsfrihet och allas rätt att själva välja livsåskådning. I en sekulär stat kan också alla medborgare Ä oavsett livssyn eller religion Ä arbeta politiskt och har principiellt rätt att tillträda politiska ämbeten.

Kan någon föreställa sig att Morgan Johanssons utnämning till Folkhälsominister 2002 skulle åtföljas av misstänksamma frågor kring hans engagemang hos Humanisterna? Det fokus som journalister lagt på Elisabeth Svantessons engagemang i en kristen församling visar att vi har långt kvar innan vi är ett pluralistiskt samhälle.

För det andra diskussionen om en ministers syn på abort. Finns det gränser för öppenheten i ett demokratiskt samhälle? Absolut. Antidemokratiska idéer som vill kullkasta öppenheten och ersätta den med totalitära system måste avvisas. Likaså människosyner som fråntar individer eller grupper människovärde eller mänskliga rättigheter. Det demokratiska samhället bygger på värdet hos och respekten för varje individ.

Abortfrågan handlar just om människovärdet. Men abortkritiker vill inte frånta någons människovärde, utan hävdar tvärtom att det finns individer i vårt samhälle som inte har sitt människovärde säkrat. Det är mycket viktigt för demokratin att just sådana frågor släpps fram i den öppna debatten.

För det tredje diskussionen om gällande lagstiftning. Vad är det som gör att en minister måste avkrävas lojalitet med vissa specifika lagar (i det här fallet abortlagen och äktenskapslagen); är inte revidering av lagarna en del av det politiker sysslar med?

En sekulär stat har inte eviga lagar; de justeras kontinuerligt. Varken 1974 års abortlag eller 2009 års äktenskapslag är skriven i sten. Inte ens grundlagen går säker. Stefan Löfvens parti vill ju avskaffa monarkin.

En politiker måste få lov att ha en egen uppfattning också när den går på tvärs med majoriteten. Det är ju en av poängerna med demokrati; man får lov att tänka själv.

Stefan Gustavsson
Generalsekreterare SEA

Fotnot: Artikeln har även publicerats som gästkrönika i Världen idag.