0 Objekt

”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta, det har ni gjort för mig”. (Fritt citat från Jesu ord. Matt 25:40). Ordet återkommer till mig när jag tänker kvinnor och barn i våldsutsatta relationer. Deras situation är försvarslös och utsatt, de fysiska uttrycken i misshandeln föregås i regel av en psykisk nedbrytning där det egna värdet dagligen ifrågasätts.

Enligt uppgift från BRÅ (Brottförebyggande Rådet) så anmäldes 25 500 fall av misshandel mot kvinnor förra året, därutöver är mörkertalet okänt men troligen skrämmande högt. Vissa kvinnor lyckas ta sig ur dessa relationer med en utdragen och ofta smärtsam vårdnadsprocess som följd. Situationen förvärras ytterligare när män med utländsk bakgrund kidnappar barnen till sina hemländer, många gånger med ett handlingsförlamat UD som åskådare. I flera interkulturella relationer sker detta och jag har kontakt med förtvivlade kvinnor som med hjälp av internationell lagstiftning för en Davids kamp mot Goliat för att någonsin kunna få se sina barn igen. Under förra året biföll riksdagen en motion där jag efterlyser en översyn av systemet när det gäller hjälp till föräldrar med bortrövade barn. Straffskalan för denna typ av brott bör fördubblas och i större grad leda till utvisning av män som begår brott av det här slaget. Samtidigt som det är viktigt att UD prioriterar dessa bortrövade barn och hjälper de förtvivlade mammorna i sin svåra situation.

Sveriges regering anser att mäns våld gentemot kvinnor är en begränsning av de mänskliga rättigheterna. Man vill också stärka rättsväsendet och flytta fram positionerna i frågan. Behovet av skydd för kvinnor i våldsutsatta situationer är stort för att de ska kunna leva i trygghet oberoende var i landet de bor. Situationen idag är att många kvinnor lever i en ofrivillig husarrest som följd av förföljelse och fysiskt våld från män som de levt i en nära relation med. Den ofrivilliga husarresten kommer av Lagen (1988:688) om Besöksförbud och innebär att den som tilldömts förbudet inte får ta kontakt med eller göra besök hos den som skyddas av domen.

Problemet blir då att den som skyddas av besöksförbudet, oftast en kvinna och hennes barn, kan löpa stor risk att behöva möta sin våldsamme man när man lämnar sitt hem. Några större geografiska områden kan inte enligt lagen omfattas av besöksförbudet. För att känna sig trygg väljer då den utsatte att begränsa sin rörlighet till den plats som förbudet omfattar som i praktiken blir en ofrivillig husarrest.

En utsatt kvinna uttryckte denna oro så här:

”Detta knäcker oss. Att ständigt ha en oroskänsla, att aldrig veta, att alltid känna sig otrygg. Det måste väl ändå vara så att vi tänker mer på barnen än på en vuxen man som har begått allvarliga brott mot dem? Mina barn har rätt till ett liv, ett liv med kvalité. De ska inte behöva gå omkring och vara livrädda för vad som kan hända så fort de lämnar vårt hem”.

Att kvinnor tillsammans med sina barn blir fångar i sina egna hem för att de är rädda att möta sin förövare är inte människovärdigt. Förövaren kan visserligen ha besöksförbud för hemmet och kanske även för skolan men i övrigt röra sig helt fritt medan den våldsutsatte är hämmad i sitt rörelsemönster. Detta måste ändras på!

Man bör därför ändra i lagen om besöksförbud så att besöksförbudet kan utvidgas till att omfatta en större geografisk yta såsom en hel kommun. Med denna lagändring skulle många oroliga och rädda kvinnor med sina barn få ett liv med större livskvalitet och trygghet.

Men det viktigaste är nog det personliga stödet som dessa kvinnor får av andra medmänniskor i sin svåra situation. Att vara en som ger hjälp och stöd till ”dessa mina minsta” är nog det som betyder mest i den akuta situationen. Lagändringar och uppmaningar till UD det får vi som är politiker arbeta med, men att vara en medmänniska i nöd, det kan vi alla vara.

ANNELIE ENOCHSON

Riksdagsledamot och vice ordförande i SEA