I vår artikel ”Är vi beredda att dö för Jesus?” efterfrågade vi ett samtal om mission och martyrium, med utgångspunkt i frågeställningen: ”Vems ansvar är det att nå ut till evangeliet i länder där det är farligt eller belagt med dödsstraff att kalla sig för kristen?”
Bakgrunden till artikeln var ett samtal på SEMA:s missionskonsultation i Nässjö, där ett antal ledare och pastorer kom samman för att brottas med frågan om vad vårt kristna vittnesbörd får kosta. Vi lyfte även fram exempel från våra internationella partners, liksom från vår svenska kyrkohistoria, som stryker under att en stor del av Kristi kropp är beredd att betala ett pris som många av oss svenska kristna ryggar tillbaka inför.
På denna text har vi nu fått tre repliker, och vi inser att vi till en början behöver göra några förtydliganden.
För det första: Vårt syfte var inte att idealisera lidandet. Vi är mycket medvetna om att detta är svåra frågor, och det vi skrev var lika mycket riktat till oss själva som till andra. Dock menar vi att Bibeln talar både om lidande och martyrium som reella möjligheter – ibland till och med som en kallelse.
För det andra: Vårt syfte var inte att rangordna lidandet på så sätt att det bara är att dö för sin tro som ”räknas”. Ärligt talat tycker vi att vi är tydliga med detta i artikeln, men för att undvika missförstånd säger vi det här på nytt. Varje lärjunge har sitt eget kors att bära, och ytterst sett är detta något mellan den enskilde och hans/hennes Mästare.
För det tredje: Vi förordar absolut inte att någon – vare sig enskilda, församlingar eller organisationer – ska hetsa någon annan till att ”bevisa sin överlåtelse” genom att ge sig ut på farliga missionsuppdrag. Särskilt viktigt är detta när vi har med unga kristna att göra. Därför avslutar vi också vår insändare med att dessa frågor inte får hanteras på ett ”oreflekterat eller vårdslöst sätt” utan ”i nära samråd med berörda parter”.
Mot denna bakgrund var det med lite blandade känslor vi läste Roland Stahres replik. Vi känner verkligen med honom i den berättelse han delar, som rymmer så mycket smärta och – vad vi kan bedöma – berättigad besvikelse. Vi ser därför hans inlägg som en påminnelse om vikten av personalvård både för dem som är utsända och för deras familjer.
När det gäller Bertil Ekströms replik håller vi förstås med om att kristen tro i första hand handlar om liv, inte om död. Men vi påminner oss också om den kristna martyren Dietrich Bonhoeffers ord: ”Den som går in i efterföljelsen, går in i Jesu död: vi lämnar vårt liv åt döden och det är början av det hela. Korset är inte ett hemskt slut på ett lyckligt liv. Det står i början av gemenskapen med Kristus. När Kristus kallar en människa, säger han: Kom och dö med mig.” Det var med denna erfarenhet i bakhuvudet vi skrev just den här insändaren.
Ekström menar att vi har fel när vi kopplar samman lidandesfrågan med sanningsfrågan. Rent principiellt stämmer det förstås att många människor lider och dör även för sådant som i absolut mening inte är ”sant”. Men den poäng vi ville göra var kopplad till missionsuppdraget: Kan det vara värt att nå ut med evangeliet även om jag sätter liv och hälsa på spel? Nog är det betydligt svårare att svara ja på den frågan om jag är osäker på att tron på Jesus är nödvändig för människors frälsning?
Den punkt som gör oss uppriktigt ledsna i Ekströms text är dock hans avslutning, där han antyder att SEMA och de missionsorganisationer vi representerar skulle anse att ”kyrkorna” (vi antar att han menar samfunden) inte spelar en central del i det svenska missionsarbetet. Även vi betraktar oss nämligen som en integrerad del av Sveriges kristenhet. Vi är själva medlemmar i, och våra organisationer samarbetar nära, svenska kyrkor och samfund. Självklart behöver vi varandra, och det är också det som är tanken med vår missionsallians: att på Lausannedeklarationens grund stärka varandra i vårt gemensamma uppdrag att förkunna evangeliet för alla folk, stammar, nationer och språk.
I ljuset av detta var det med glädje som vi läste Svenska Missionsrådets inlägg, som vi upplevde bidrog med just en sådan vidareutveckling och fördjupning av vårt ämne som vi från början hoppades på. Både i deras egna reflektioner och deras avslutande punkter finns en hel del att samtala vidare om, och vi hoppas på framtida tillfällen att göra just detta – gärna med både SEMA, SMR och andra aktörer i Sveriges kristenhet vid bordet.
Avslutningsvis vill vi tacka för samtalet så här långt. Låt oss fortsätta att be och fundera över vår egen kallelse såväl som över hur vi på bästa sätt kan stödja de delar av kyrkan som betalar ett betydligt högre pris för sitt kristna vittnesbörd än de flesta av oss behöver göra!
Ledningsgruppen för SEMA
Jonas Andersson, Gå ut mission
Anders Carlsson, YWAM Sverige
Olof Edsinger, Svenska Evangeliska Alliansen
Magnus Lindeman, Ljus i Öster
Daniel Stråle och Gabriel Hammar, OM Sverige
Mats-Jan Söderberg, Folk&Språk
Läs på dagen.se
