Trots att religiösa verksamheter i Sverige omsätter miljarder kronor varje år och hundratusentals svenskar lägger stor del av sin fritid på religiös verksamhet, samt att religiösa bistånds- och välgörenhetsorganisationer fyller en viktig roll, lyser den proportionerliga mediebevakningen med sin frånvaro. Det konstaterar Timbro Medieinstitut som på torsdagen släppte rapporten Medierna och religionen.
På lunchseminariet där Världen idags chefredaktör, Lukas Berggren, och Humanisternas ordförande, Christer Sturmark, även medverkade, noterade rapportförfattaren Roland Poirier Martinsson att fotbollsklubben IK Brage i Superettan (med ca 900 medlemmar och publikrekordet på 14 206 från 1965) fick mer uppmärksamhet i medierna än de största religiösa samfunden (enligt de senaste siffrorna bara för Pingst FFS är antalet medlemmar ca 80 000).
De gånger religionen väl hamnar på nyhetsplats är det oftast om någon skandal eller existentiell fråga ska behandlas, summerar rapporten. Under seminariet räknade Lukas Berggren upp den religionsbevakning som var mest förekommande enligt svaren från de intervjuade redaktörerna i rapporten; Knutby, terrorbrott, religiös intolerans, maktanspråk, religionens betydelse för brottslighet, inomkyrkliga strider, övergrepp och teokratierÄ
På ledarplats i Världen idag skriver Berggren att inte ”inom något annat område skulle en så snedvriden rapportering vara möjlig” och jämför med om skattefiffel i Ekonominyheterna och dopingfall i Sportnytt vore den dominerande nyhetsbevakningen av de områdena. Bilden bekräftas i uppsatsen ”Misstro – om mediebilden av religion i svensk dagspress”, från 2009 av Jenny Nordlander och Madelene Engstrand Andersson vid Journalistprogrammet vid Göteborgs Universitet. Av de 800 artiklar om religion som de granskade, var majoriteten skrivna utifrån ett negativt perspektiv.
En van medieanalytiker kan självklart invända att nyhetsbevakningen oftast handlar om att redogöra för konflikter. Skandaler säljer, är den kända devisen. Men det är ju knappast normalrapporteringen som hör till vardagen för näringslivs-, musik- och sportjournalister. För att inte tala om mängden näringslivs-, nöjes- och sportbilagor som varje dagstidning med självaktning måste producera. Varför ingen religions- och livsåskådningsbilaga?
Samtidigt finns det positiva undantag bland journalistkåren. DN:s ledarskribent Erik Helmerson, som nyligen kom ut som praktiserande katolik, skriver ofta initierat om religionens roll i samhället. Men både Christer Sturmark och Lukas Berggren var eniga om att det saknades kompetens på de flesta nyhetsredaktionerna om livsåskådningsfrågor. Också Humanisterna känner nämligen av okunskapen hos många journalister.
Okunskapen gäller inte bara i Sverige. Bloggen Getreligion.org, som bevakar medias rapportering kring religion, skrev nyligen att New York Times i vintras kunde avslöja att poeten W.B. Yeats (1865-1939) måste ha skrivit Hebreerbrevet (!) då uppmaningen att visa gästfrihet till främlingar, eftersom man inte kunde veta om de var änglar, tillskrevs honom. Häromdagen kunde även Washington Post meddela att John F. Kennedy faktiskt var Messias (!). Om inte förmaningen att ”var och en som har fått mycket, av honom skall det krävas mycket” uttalades av Jesus och skrevs ner av evangelisten Lukas sisådär 1900 år innan Kennedy levde.
Ett steg framåt för redaktionerna för att bättre förstå den globala samhällskraft som religionerna faktiskt är, vore fortbilda sina journalister och att kräva av journalistutbildningarna att seriöst ta upp ämnet i utbildningen. Journalisten och författaren Anita Goldman skrev för ett par år sedan om detta. Hon utexaminerades från Stockholms Journalisthögskola 1973 utan att ha hört ordet ”Gud” nämnas en enda gång.
Själv utexaminerades jag från Journalistik och religionsvetenskapsprogrammet vid Södertörns högskola 2006. Där jämförde en av lärarna en gång en prisbelönt journalists tack till Gud med att urinera offentligt.
Jacob Rudolfsson, samordnare SEA
Fotnot: Denna artikel har även publicerats i en annan version på Newsmill.
