Det främsta ansvaret för prästernas samvetsfrihet i vigselfrågan ligger i Svenska kyrkans ledning. Det framhöll vi sju skribenter ifrån Claphaminstitutet i en artikel som i tisdags publicerades i Dagen: Anders Blåberg, missionsdirektor i Evangeliska Frikyrkan, Kristina Frisk från Frälsningsarmén, Sten-Gunnar Hedin från Pingströrelsen, Peringe Pihlström från Baptistsamfundet, Anders Sjöberg, missionsföreståndare i Evangeliska fosterlandsstiftelsen, Suleiman Wannes, Corepiskopos i Syrisk-ortodoxa kyrkan, och jag själv.
I artikeln framhålls att lagen om könsneutrala äktenskap inte vuxit fram som svar på ett rop ur de djupa leden utan har stressats fram. Den nuvarande ordningen, där äktenskap och partnerskap är juridiskt jämställda är inte diskriminering i juridisk mening. Men ändå behandlas de som vill ”vägra homosexuella att gifta sig” som hopplösa extremister av många för reformen entusiastiska.
Den nya lagen ställer främst den Svenska kyrkan, landets främste vigselförmedlare, inför ett stort problem. Om dess präster skall ställa upp som officianter för samkönade äktenskap, kräver det att de inte bara juridiskt utan också teologiskt accepterar en ny äktenskapssyn. Det finns uppenbarligen många präster som gör det, men det finns också många som ser det som otänkbart. De kan då de sammanviger man och kvinna hänvisa till centrala bibliska texter som välsignar samlivet mellan man och kvinna men de kan inte finna samma bibliska motivering för vigsel av enkönade par. De ser könspolariteten och den i den inbyggda fruktsamheten som ett konstituerande drag för äktenskapet som institution. De ser helt enkelt kyrkans traditionella äktenskapssyn som en del av den bibliska Uppenbarelsen, som de genom sina prästlöften är bundna till.
Riksdagsmajoriteten vill inte i dag tvinga någon präst/pastor att handla mot sitt samvete, men eftersom det inte i den svenska grundlagen finns något skydd för samvetsfriheten, kan det i framtiden komma nya signaler. Det räcker med enkel riksdagsmajoritet för att ändra lagen. Men det omedelbara främsta ansvaret för en bevarad samvetsfrihet för präster ligger ändå inom Svenska kyrkan och dess ledning. Det borde vara möjligt för kyrkans ledare att stävja alla tendenser till mobbning och att skapa ett sådant regelverk att också de som inte kan tänka sig att viga enkönade par blir respekterade. Spåren av tidigare beslut förskräcker. Enskilda prästers nej till att förrätta den för något år sedan införda välsignelseakten över homosexuella par har anförts mot dem i samband med tjänstetillsättning Ä trots att kyrkomötet gett dem all rätt att säga nej. I TV framträdde nyligen en kyrkoherde som frankt förklarade att han inte tänkte anställa andra präster i sitt pastorat än sådana som är villiga att förrätta homovigslar – detta efter en enkät där TV1 av landets präster begärde svar med namn och adress på frågan om de kunde ställa upp för homovigslar. Det är märkligt att man inte från kyrkans högsta ledning med kraft protesterat mot detta försök till åsiktsregistrering.
Dagenartikelns författare framhåller att de har samma äktenskapssyn som de präster som inte kan tänka sig att sammanviga enkönade par.
”Också våra kyrkor och församlingar utsätts för en hård press att acceptera det vi inte utifrån vår förståelse av den bibliska Uppenbarelsen kan säga ja till. Vi har hävdat att det i dagens mångkulturella samhälle med dess många konflikter kring samliv och samlevnadsformer skulle vara bättre att skilja mellan det juridiska stadfästandet av samlevnaden och den kyrkliga vigseln. Det skulle skapa mindre av spänning mellan samhälle och kyrka. Samhällets godkännande är en sak, den kyrkliga välsignelsen en annan.
Denna tanke har fått ett brett stöd från sekulära opinionsbildare. Den 6 februari uttalade sig också nio av landets fjorton biskopar för denna lösning i en gemensam artikel i Dagens Nyheter, något som självklart borde skapa eftertanke hos lagstiftarna”.
Artikeln slutar:
”Oavsett om den nya lagen blir en verklighet, måste Svenska kyrkans ledning inse sitt ansvar. Den måste i handling visa att den respekterar också de präster som håller fast vid kyrkans gamla syn på äktenskapet. Det är inte nog att den politiska majoriteten tills vidare avstår från att tvinga enskilda präster och pastorer till anpasslighet. Kyrkoledningen måste själv visa respekt för prästernas samvete. Det är inifrån som det främsta hotet mot prästernas samvetsfrihet kommer, om inte kyrkans ledare klart säger ifrån.
Samvetsfriheten har inget grundlagsskydd alls i Sverige. På sin höjd tolererar man avvikelser bland dem som utbildats under en tid då andra regler gällde. Vi kan inte undgå att ställa frågan: Kommer i framtiden bara de som är villiga att Ä med eller utan vigselrätt Ä välsigna samkönade par att kunna bli prästvigda eller anställda av Svenska kyrkan?
Det skulle också såra oss och skada det ekumeniska samarbetet. Det behövs mer än allmänna utfästelser för att undvika en sådan utveckling. Anpasslighet kan aldrig bli den främsta prästdygden. Därför måste det berömda taket i Svenska kyrkan bli högre i stället för lägre”.
OLOF DJURFELDT
fd chefredaktör Dagen
