Det tvåkönade äktenskapet mellan en man och en kvinna är i samhällets, normbildningens, de mänskliga rättigheternas, barnens, faderskapspresumtionens, institutionen äktenskapet och de homosexuellas intresse.
Efter remissförfarande av Hans Regners enmansutredning Äktenskap för par med samma kön – Vigselfrågor SOU 2007:17 kommer regering och riksdag att under vintern ta ställning till frågan om samkönade äktenskap. Som i varje lagstiftningsfråga är det lagstiftarens uppgift att göra en sammanvägning av olika relevanta argument och intressen. De homosexuellas intresseorganisation RFSL, med 5000 medlemmar, hävdar att det ligger i de homosexuellas intresse att ändra benämningen partnerskap till äktenskap. Sedan partnerskapslagen infördes 1 januari 1995 har 2630 partnerskap förrättats (2006; senare skilda och nyingångna partnerskap medräknade). Idag lever 4258 personer i partnerskap, efter att möjligheten att ingå partnerskap funnits i 12 år. Ungefär 300 nya partnerskap förrättas varje år, att jämföra med de ca 45 000 äktenskap som ingås varje år. Det går alltså knappt ett ingånget partnerskap på 150 ingångna äktenskap. RFSL:s partsintresse måste vägas mot andra intressen, intressen som inte gör sig lika hörda.
Enligt utredningens direktiv skulle utredaren ”göra en grundlig analys av frågan (om samkönade äktenskap) och redovisa samtliga skäl som talar för och emot detta”. Utredaren har dock nöjt sig med en sammanställning av anförda argument, och avstått från att göra ”en analys i vedertagen mening”. Detta var också skälet till att Per Landgren (KD 11/5 07, s. 10) kunde visa att äktenskapsutredningen inte duger som beslutsunderlag för riksdagen. Låt oss därför i denna artikel något mer söka granska och analysera skälen mot införandet av samkönade äktenskap.
Om nu, enligt RFSL, införandet av samkönade äktenskap skulle ligga i de homosexuellas intresse, i vilkas intresse skulle det då ligga att behålla nuvarande äktenskapslagstiftning?
I samhällets och normbildningens intresse
Om äktenskapet säger Nationalencyklopedin ”Äktenskapet är i de flesta samhällen en social institution som fyller en rad olika funktioner för familjelivet. Äktenskapet ger det sexuella förhållandet mellan makarna en särskild legitimitet och bildar ramen för den biologiska reproduktionen och för barnens uppfostran.” Orsaken till att alla samhällen i olika kulturer och tider gett speciella rättigheter till äkta par har inte sin grund i parets upplevda kärlek, utan i att äktenskapet med dess mamma-pappa-barn-relation bidrar med något som inget samhälle kan överleva utan – nya samhällsmedborgare som i bästa möjliga uppväxtmiljö fostras till att växa upp och bli ansvarskännande medborgare. Äktenskapet är i princip reproduktivt, även om inte alla äktenskap leder till att barn föds. De som vill införa en könsneutral äktenskapslagstiftning hävdar i praktiken att föräldrarnas kön är utan betydelse, och irrelevant för barnens uppväxt och utveckling. Den synen är oförenlig med biologiska fakta, årtusenden av erfarenhet och hundrafemtio års psykologisk forskning. Det är en grov underskattning av en mors betydelse för ett barn när man påstår att hon i allt kan ersättas av en man, och tvärtom. I förskola och skola är det ett vedertaget faktum att såväl män som kvinnor behövs, och i övriga samhället strävar vi efter att ha en jämn könsfördelning, därför att könen kompletterar varandra. Endast i denna fråga har hävdats att föräldrarnas kön är oväsentligt och att könen kan ersätta varandra utan att något av värde förloras.
Införandet av könsneutrala äktenskap skulle förändra äktenskapet i dess själva grundstruktur, och äktenskapet skulle bli något fundamentalt annorlunda än vad det hittills har varit.
I de mänskliga rättigheternas intresse
FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna deklarerar i artikel 16: ”Fullvuxna män och kvinnor har rätt att… ingå äktenskap och bilda familj…” ”Familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och äger rätt till skydd från samhället och staten.”
FN:s barnkonvention (preambel och artikel 7) säger: ”För att kunna uppnå en fullständig och harmonisk utveckling av sin personlighet, bör [barnet] växa upp i en familjemiljö, i en omgivning av lycka, kärlek och förståelse.” ”Barnet skall ha rätt att, så långt det är möjligt, få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem.”
Att nuvarande äktenskapslagstiftning skulle vara diskriminerande mot homosexuella, eftersom det skulle vara en mänsklig rättighet för homosexuella par att ingå äktenskap är en tanke som avvisas av Hans Regner i hans utredning (s. 137,138, 229), utifrån såväl en dom i en fransk överdomstol, i Europadomstolen, som utifrån FN:s konventioner om de mänskliga rättigheterna.
I barnens intresse
Det faktum att det finns många barnlösa äktenskap förändrar inte det principiella perspektivet: Barn blir endast till i en man-kvinna-relation. Det är därför motiverat att lagstiftaren ger den relationen en speciell status. Heterosexuell och homosexuell samlevnad är strukturellt sett olika i detta avseende, och på den olikheten beror mänsklighetens hela framtid. Därför bör de olika samlevnadsformerna ha olika benämningar.
Barnperspektivet var också det avgörande skälet för den franska parlamentariska utredningens Famille et droits des enfants (27 januari 2006) slutsats att homosexuella äktenskap även i fortsättningen ska vara förbjudna i Frankrike, av hänsyn till det som FN:s barnkonvention kallar ”barnets bästa”.
Utredningen drog slutsatsen att äktenskap för homosexuella, möjligheten för homosexuella par att adoptera samt insemination för lesbiska par inte bör legaliseras i Frankrike. Efter flera års utredande betonade kommittén att man måste ”bekräfta och beskydda barnets rättigheter och dessa rättigheters överhöghet över vuxnas önskemål”.
Kommittén skriver i sin utredning: ”Äktenskapet är inte bara det kontraktsmässiga erkännandet av kärleken mellan ett par; det är en helhet som överför rättigheter och skyldigheter och som är utformat för att förse barnet med omsorg och en harmonisk uppväxt. Erfarenheten från andra länder visar detta: nationer som har gjort äktenskapet tillgängligt för samkönade par har alla, samtidigt eller efter ett tag, möjliggjort adoption för dessa par och utvecklat system för assisterad befruktning eller surrogatmammor, som gör det möjligt för dessa par att skaffa barn.”
I detta sammanhang kan det vara värt att notera att samtliga remissinstanser som utgick ifrån barnperspektivet sa nej till att homosexuella par skulle kunna ta emot adoptivbarn, när den frågan behandlades i Sverige: BRIS, Socialstyrelsen, Adoptionscentrum, Rädda barnen, Barnombudsmannen, Sveriges Psykologförbund osv. Trots detta valde Sveriges dåvarande regering och riksdag att legalisera såväl homosexuellas rätt att adoptera, som lesbiskas rätt till assisterad befruktning, och satte därmed de vuxnas intresse i första rummet.
Som Göran Hägglund uttryckt det: ”Äktenskapet har funnits i hundratals år. Varför ska vi ändra på någonting som är bra? Och vi vet att små barn bara klarar av att knyta an till två personer. De behöver en kvinna och en man som förebilder.”
TUVE SKÅNBERG
Adjunct Associate Professor i kyrkohistoria vid Fuller, riksdagsman (kd) 1991-2006
Del 2 av artikeln utkommer nästa fredag, den 7 september. Hela artikeln var publicerad den 3 augusti 2007 i Kristdemokraten.
